Seriestrippar avslöjar nationella fördomar

Engelsmännen är artiga. Tyskarna gillar sitt öl och är extremt punktliga. Italiensk administration är å andra sidan fullständigt kaosartad och i länder som Grekland kan man inte ens vara säker på om bussarna överhuvudtaget går. Vi vet hur det är, eller hur? Och då har vi inte ens börjat att prata om danskarnas hygge, finnarnas spritvanor och - ja, herregud - fransmännens alla märkliga nycker. För 50 år sedan stegade representanter för Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Västtyskland och Italien in i tjusiga Kapitolinska museerna i Rom för att underteckna det som skulle komma att bli känt som Romfördraget. Undertecknandet ledde till EG:s födelse, ett gigantiskt steg framåt för de länder som ägnat större delen av århundradet åt att försöka ha ihjäl varandra. Fortsatta fördomar
50 år senare kan man dock konstatera att samarbetet inte haft någon större påverkan på fördomarna om våra grannländer. I dag är det svårt att föreställa sig hur svårtillgängligt Europa var efter andra världskriget. Städerna var sönderbombade, liksom större delen av vägnätet och tåglinjerna. De stora flygbolagen hade ännu inte lanserats och i bensinransoneringstiderna var bilen inget givet val. Länderna hade ägnat decennier åt att koka samman hatisk propaganda om sina grannar, propaganda som dessutom hade serverats medborgarna i en tid då fri press på de flesta håll var en tanke som ännu inte hade tänkts. Nu för tiden är det mesta annorlunda. Att se världen är för de flesta endast en fråga om att vilja. Lättillgängligt Europa
Flygplatskön som jag står i ringlar sig sakta fram till incheckningen. Biljetten till Bryssel kostar 800 kronor. Samma sak gäller för övriga storstäder i Europa - med lite framförhållning kan man nå de flesta huvudstäder via luften för några få hundralappar. Snabbtåg korsar kontinenten och motorvägsnätet är anpassat för långresor med bensinmackar och rastställen utplacerade i jämn takt mellan Haparanda och Gibraltar. Dessutom har medieexplosionen med internet, TV, radio och tidningar lett till att vi relativt enkelt kan sätta oss in i hur situationen är i våra grannländer. Européerna blir också allt bättre på att förstå varandra, i takt med att engelskan breder ut sig. Av de resenärer som tar plats bredvid mig i planet, finns det troligtvis inte någon som jag inte skulle kunna göra mig förstådd inför. Märkligt nog verkar det inte spela någon roll för hur vi väljer att betrakta varandra. Samlat klichéer
På seriemuseet i Bryssel pågår fram till november Europeans look at Europeans, en utställning om hur européerna ser på sina grannar. För att uppmärksamma 50-årsfirandet av Romfördraget har museet samlat 100 tecknade klichéer och fördomar från ett stort antal länder. Idén med utställningen är fantastiskt smart - en fördom är ju precis en karikatyr: förenklad, överdriven och förljugen. Dessutom måste seriekonstnären med små medel till sitt förfogande klara av att leverera en bild som omedelbart förstås av läsaren. Därför jobbar tecknarna av lätt förklarliga skäl ofta med just den här typen av klichéer.Utställningen kan snabbt delas upp i fördomar man känner igen (som att belgarna bara äter musslor, att engelsmännen inte kan laga mat, att polackerna super vodka, att fransmännen spelar dragspelsmusik, att spanjorerna är hetlevrade, att italienarna maskar på arbetet och att svenskorna är blonda och snygga) och i fördomar som uppenbarligen frodas på andra håll i Europa (som att holländarna har näsa för goda affärer, att bulgarerna tror att de är Europas medelpunkt, att fransmännen alltid vill betala med checkar, att esterna är extremt långsamma och att rumänerna är tjuvaktiga). De flesta människor som ställer sig framför ett konstverk reagerar på ungefär samma vis: man letar efter referenspunkter, efter något man känner igen. I just det här fallet innebär letandet efter referenspunkter att man söker förtvivlat efter fördomar man känner igen och blir glad när man hittar någon. Detta lämnar så klart kvar en något olustig känsla hos betraktaren, men får en också att fundera över hur lite vi känner till om våra grannars syn på omvärlden. Så lite vi vet
Hur ser till exempel ungrarna på bulgarerna? Belgarna på fransmännen? Tjeckerna på danskarna? Fördomar frodas av nationalism, men de är faktiskt också nationella till sin karaktär - vi bryr oss helt enkelt väldigt lite om andras fördomar. Så till vida vi inte drabbas av dem själv, vill säga. Europeans look at Europeans är på många sätt en rolig utställlning som kommer åt något väldigt sorgligt: hur nära vi än knyter våra grannar till oss, verkar det ändå alltid finnas plats för förenklingar, överdrifter och lögner i våra huvuden. Lärdomen är väl i så fall att vi får se till att jobba lite bättre med oss själva. Och på samma sätt som en bild kan sprida en fördom vidare, kan den också avslöja och visa upp lögnen som det den är. 50 år efter Romfördraget är sådana bilder lika viktiga som någonsin tidigare.