Ända sedan sjuttiotalet har Carin Mannheimer satt fingret på människans behov och skavanker och allas vår längtan efter gemenskap, kärlek och sammanhang. Oavsett om vi är unga (i tv-serien Lära för livet), medelålders (i tv-serien Svenska hjärtan) eller i behov av äldreomsorg (i tv-serien Solbacken: Avd. E).
Nu har hennes I sista minuten färdats upp till Norrbottensteatern, som blir den fjärde svenska teaterinstitutionen att ge sig i kast med pjäsen som just nu spelas både på stadsteatrarna i Stockholm och Helsingborg.
I Stockholm spelas de tre väninnorna Marianne, Solveig och Ann-Louise av Yvonne Lombard, Meg Westergren och Meta Welander. På Norrbottensteaterns scen axlas rollerna av Margareta Gudmundson, Paula Brandt och Mia Nilsson, medan Jalle Lindblad återvänder till sin gamla arbetsplats för rollen som änklingen Per Svenonius, Therése Lindberg spelar Mariannes båda döttrar och Roger Storm Fixar-Staffan med uppdrag att hjälpa till med lite av varje.
Bryter egen devis
Regisserar gör teaterchefen Karin Enberg själv.
– En teaterchef ska inte regissera. Det har jag haft som devis eftersom båda jobben kräver så mycket, mer än 100 procent faktiskt. Ändå är detta min tredje uppsättning som regissör under mina år som teaterchef, säger Karin Enberg som tackar sina medarbetare i teaterhuset för hjälpen.
Senast det begav sig var i föreställningen Evigt ung. Än en gång ger hon sig alltså i kast med en pjäs om åldrande och den här gången handlar det enligt Karin Enberg om en salt komedi i två akter.
– I vår uppsättning har vi fokus på tre kvinnor i åldern 70 plus och det är intressant att se hur en och samma pjäs kan göras på så många olika sätt. Och alla har ju synpunkter på eller erfarenheter av åldrandet, oavsett vilken ålder man själv befinner sig i, säger Karin Enberg.
I Norrbottensteaterns aktuella ensemble finns dessutom en del självupplevda erfarenheter av pensionärslivet förmedlade genom Jarl Lindblad, Margareta Gudmundson och Paula Brandt.
– Att acceptera sitt åldrande är inte samma sak som att ge upp, säger Paula Brandt, som spelar rollen som Solveig ”ogift och öppen för alla förslag”.
Pension inget hinder
Själv gick hon i pension för ett år sedan efter att under tio år ha arbetat med röst, text och språk på Teaterhögskolan i Stockholm och Stockholms dramatiska högskola. Dessförinnan hade hon samma arbetsuppgifter på Teaterhögskolan i Luleå, där hon var med från starten.
– ¬Jag utbildade mig till logonom, alltså en som bland annat arbetar med röst och tal ur estetisk synvinkel, när jag var i 50-årsåldern. Då märkte jag att rollerna blev färre, som det blir för de flesta kvinnor i branschen, säger Paula Brandt som under många år var en av profilerna i Musikteatergruppen Oktober och som också arbetat på flera av våra institutionsteatrar.
Intresserad av röst
Yrket som röstpedagog blev en naturlig fortsättning på hennes erfarenheter som skådespelare där hon alltid varit intresserad av röstens och talets möjligheter.
Som pensionär har hon fortsatt arbeta som logonom på The freedom theatre i Jenins flyktingläger i Palestina. Som anställd på Teaterhögskolan i Stockholm har hon genom olika samarbeten tidigare undervisat i bland annat Beirut, Damaskus, Amman. Till Frihetsteatern i Jenin reste hon som volontär.
– För mig har det varit en så rik upplevelse att få jobba i de här länderna. De har ingen tradition när det gäller att jobba med rösten som ett redskap i den sceniska gestaltningen och jag är så glad över att ha fått den möjligheten, säger Paula Brandt.
Dog två gånger
Själv föddes hon in i skådespeleriet. Föräldrarna hette Percy och Else Marie Brandt och arbetade båda som skådespelare.
– Mamma lever fortfarande och när hon för några år sedan hämtades av ambulansen sa hon till de förvånade ambulansförarna att ”förra gången jag hämtades av ambulans, då dog jag”. Och det var sant på sätt och vis. Mamma hade en roll i Carin Mannheimers tv-serie Solbacken och dog där i serien, vilket jag kunde förklara för ambulanspersonalen.
Nu är det alltså dotterns tur att ge sig i kast med Carin Mannheimers dramatik, något Paula Brandt ser fram emot.
- Jag tycker att Carin Mannheimer fångar det svenska hjärtat. Hon vågar ta i frågor som handlar om kroppens förfall, rädslan för glömskan och den skräck vi kan känna inför ensamheten. Det är skönt att kunna skoja om allt det där. Som skådespelare tycker jag att jag vilar mer i mig själv numer, jag förlitar mig på att det ska fungera och jag behöver inte längre tänka på att den här rollen ska leda fram till en annan, vilket gör allt lite lugnare. Men det betyder inte att det inte finns svackor, tvivel och tvekan. Det ingår i en skådespelares process. Där spelar åldern ingen roll.