Sensibelt och klarsynt om ett liv

De stora romanerna, de skapande tankarna, det viktiga och betydelsefulla, ligger ständigt på salongsborden. "Allt det intressanta ligger där." Mina berättelser däremot, skriver Margareta Strömstedt, växer ur händelser och impulser som jag i ögonblicket tagit på allvar: "På vägen från missionshuset i Småland, över stenrösen och genom skogen ut i världen".
Uppehållandet vid skötsel av barn, tyst och frånvarande make i karriären, psykiskt och kroppsligt välbefinnande må vara typiskt kvinnligt, men i Margareta Strömstedts tappning blir det både djupt berörande och poetiskt. Hon har en särdeles skarp blick för den lilla "obetydliga" människan, för språket och miljön.
Hon har tidigare skrivit självbiografiskt: Julstädningen och döden, Församlingen under jorden, en biografi om Astrid Lindgren och flera barnböcker, som serien om småländska Majken och berättelsen Gå mot solen (om 40-tal och antisemitism).
Nu återkommer hon med Natten innan de hängde Ruth Ellis, en självbiografisk skildring skriven på en träffsäker prosa och just så personlig att det är möjligt att känna igen sig.
Som i lusten att smyga på människor av ren nyfikenhet, spionera på dem i deras sorg eller avvikelse. Eller i misstron mot den fattiga mannen i Egyptens basarer som hon först tänker på med vrede - efter en innerlig omfamning är plånboken borta - och skammen efteråt, när plånboken hittats och inte en sedel fattas.
Titelberättelsens Ruth Ellis förlorade sitt barn sedan maken sparkat det till döds. Hon sköt mannen och blev dödsdömd för det, den sista kvinnan som hängdes i Storbritannien. Hon är med Strömstedt i tankarna när hon som nygift följt med sin man till Bournemouth. Han, en ung poet och hungrig journalist, ska intervjua den dödsdömda. Hon, lika ung och med drömmar om den fulländade kärleken.
Efter hängningen ringer maken och gråter. På fängelseporten, berättar han, har läkaren spikat upp meddelandet: "She was in god health and fit for execution".
Maken är Bo Strömstedt och det går inte att utesluta att bokens pr-värde stiger en smula just därför. Har man läst hans Löpsedeln och insidan, en bok om tidningen och livet och där funnit några rader om äktenskaplig kris, hittar man här en utförligare beskrivning. De lever åren tillsammans i en tillvaro där den ena har makten över sitt liv och den andre inte ens över sin vardag. När de till sist får syn på varandra är det efter att ha sett döden i vitögat.
Strömstedt skriver om barndomsminnen, om vuxnas förvridna känsloliv och brist på empati. Om självmordsförsök i ungdomen och om den egna godtrogenheten, som när en fåordig skogshuggare lånar ut telefonen och stoppar henne vid dörren: "nu när jag varit snäll mot dig kan du väl vara snäll mot mig".
Hon berättar att hon inte fanns till för barnen, fastän hon trott det, om sonens livshotande cancer, som han överlever, om svartsjuka och passion. Hon berättar om livets nedstigning och återkomst, om allt det egentligen viktiga, intressanta och betydelsefulla i livet.
Varför bokens titel lånat Ruth Ellis namn, hon omnämns på ett par rader, kan man bara spekulera i. Kanske hade stämningen sommaren 1955 det fasansfullas dragningskraft. Kanske sammanflöt hängningen med ett annat drama. Brodern hade hängt sig och Margareta Strömstedt ångrar sin feghet och sitt ointresse för honom när han levde. Nu ser hon honom överallt, ständigt finns han i hennes samvete.
Margareta Strömstedts memoarbok är ingen nostalgisk tillbakablick, utan en sensibel och klarsynt biografi över ett liv och hur det har formats.