De som pallade med till självaste finalen i jazz-festivalen fick glädjen av att vara med om någonting helt enastående och sensationellt snyggt. Väl värt att vänta på.
Jennifer Brown, som jag tidigare känner främst som soulsångerska, har nu slutgiltigt låtit sig slukas av jazzens in- och uttryck och presenterade tillsammans med saxofonisten Andreas Gidlunds ultrakompetenta kvartett en mycket minnesvärd hylling till den fenomenala amerikanska sångerskan Nina Simone.
"Doktor Simone", som hon ville bli refererad till sedan hon tilldelats ett hedersdoktorat vid ett franskt universitet, gjorde inte sällan sina egna värdiga versioner av andra artisters låtar. Och nu gjorde Jennifer Brown sina versioner av Nina Simones versioner, av de låtarna (ja, ni hänger med).
De startade med To Love Somebody (ursprungligen med Bee-Gees) och plussade senare på med en underbar virtuos-version av även Beatles Here Comes The Sun.
Nina Simones status som ursinnig protestsågerska vidimerades med To Be Free och magin slöt till om Feeling Good och I’d Want To Be Your Chaffeur.
Man kunde sakna Missippi Goddam men fick på slutet en jazzigt gungig tolkning av Miss Browns hit Josie; fortfarande lika bra som förr.
Och Jennifer Brown var ju bara helt visuellt anslående också: i en färgsprakande klänning av kreativt brokig karaktär.
I alla fulla fall var det i alla fall - så bra och vitalt som bara rimligtvis kunde begäras. En fullpoängstriumf som avslutning på jazzfestivalen - mitt i natten!