Seierstad ser en ensam terrorist

Liksom Erika Fatlands Året utan sommar är Åsne Seierstads En av oss. En berättelse om Norge en bok som får läsaren att gråta. I bokens mest outhärdliga kapitel skildrar hon hur Anders Behring Breivik systematiskt skjuter 69 människor, de flesta ungdomar, på den norska socialdemokratins paradisö. Även om skildringen är en liten del av boken beskriver hon likafullt den kyliga systematiken, hur kulorna gick, hur kroppsdelar splittrades. Här finns lukterna, det offren sade. Seierstads detaljrikedom, förstår man senare, har sin grund i det gedigna arbete polisen faktiskt gjorde – efteråt.

– Och man ska ta upp något som Norge gjort bra – det var ju väldigt mycket som gick fel – så är det det. I min bok blir Norge jämfört med terroraktionerna i London och Madrid, där man bara samlade ihop de döda, men som anhörig behöver man få veta, hur gick det till?

Norsk smärta

En av oss ges ut samma dag i Norge och Sverige. Den storsäljande krigskorrespondenten Seierstad, van att resa ut i världen och komma hem med berättelser som få kan ifrågasätta skriver den här gången om en tragik och smärta som fyra miljoner norrmän redan har sin egen version av.

Även om alla anhöriga till namngivna offer, de överlevande och deras familjer, fått läsa igenom texten på förhand kan man gissa att andra tycker att hon petar i såren.

– Jag har ju talat med 20 eller 30 personer, men de är ju så många fler. Det kommer säkert invändningar, det har jag inte tänkt på men tack för att du sätter den fruktan på banan, säger Seierstad lätt ironiskt.

Vad som skulle bli "en stenhård liten bok" om själva rättegången växte fort till något större. Seierstad tar det stora greppet. Berättelsen om Breiviks livshistoria varvas med skildringarna av några av de ungdomar som den 22 juli 2011 ska befinna sig på Utøya.

"Flera böcker behövs"

Varken polisernas fumlighet eller Breiviks tillvägagångssätt är förmodligen några nyheter för den insatte, men Seierstad vill lyfta fram beröringspunkterna på ett sätt som hon menar är möjligt bara i litteraturen.

– "Har det inte kommit tillräckligt många böcker nu" säger man till mig i Norge? Jag menar att ända tills vi kan se vad det här egentligen handlar om så kan vi bara säga "bring them on". Med varje bok kommer vi ett steg närmare svaret.

Hur Anders Behring Breivik kunde bli den han blev är förstås den stora underliggande frågan. Efter att ha misslyckats som graffitimålare och egenföretagaren blev han inte heller upptagen i Fremskrittspartiets gemenskap. Hur kunde han då klara av att som total amatör konstruera en ytterst komplicerad bomb?

Förbisett barn

Åsne Seierstad ger inga entydiga svar. I Breviks barndom lyfter hon fram den grundliga psykiatriska utredning som gjordes på 1980-talet och som slutade i en ohörsammad rekommendation om fosterhemsplacering för att skilja den fyraåriga pojken från en mor som ömsom älskade ömsom hatade sitt barn.

– Han var förbisedd både av fadern och modern. Modern önskade honom död ibland men det tror jag det finns mödrar som gör både i Sverige och Norge – och det blir ingen Breivik av deras barn ändå.

Hade den unge Breivik lyckats infria sin första starka framtidsdröm – att bli ofantligt rik – hade Utøya aldrig inträffat, konstaterar Seierstad, som fortfarande frågar sig vad det var som gjorde honom till terrorist. Så sent som 2009 hoppades han att Fremskrittspartiet och Høyre skulle bilda regering, att hans själv skulle få ett politiskt uppdrag. Han var fortfarande inom demokratins ramar, konstaterar hon.

– Det är fullt möjligt att han tänkte på våld tidigare men jag undrar vad det var som fick honom att tippa över? Jag tror det har med avvisningarna att göra. Han blir avvisad från alla miljöer han söker upp, till slut även från den högerextremistiska. Jag tror det handlar om det, men jag kan inte slå fast det – jag vet det inte.

Åsne Seierstad om...

...sin intervju med Breiviks mor, åtta dagar innan hon dog i cancer:

- Jag hade försökt få en intervju i ett år, jag visste att hon låg inför döden och ringde till advokaten. Vem kan frånta en sjuk människa rätten att säga sin mening? Det är ju på dödsbädden man vill tala. Lite så var det, men då visste jag ju inte att hon hade suttit och talat med Marit Christensen i ett år.

...om det modern sade:

- Jag tycker hon är förhållandevis skärpt i min bok. Det här var saker hon menade och som hon även sagt till sina väninnor tidigare. Hon hade varit inlagd på psykiatrisk klinik några månader, men hon gick ganska tidigt in i försoningen, det berättade även hennes väninnor.

...om att modern förlåtit sin son:

- Hon är ju inte i en position att förlåta, om det är någon som ska förlåta är det ju föräldrarna till dem han dödade. Men det här vittnar om hennes självupptagenhet. Båda hans föräldrar har element av att inte kunna se utanför sig själv.

...om Breivik:

- Nu är det bara han i cellen. Mamman är död, systern vill inte ha någon kontakt med honom, inte fadern heller, inte hans vänner. Han kan inte kommunicera med någon eftersom han fått inskränkningar, hans brev censureras. Min bok slutar med att han tittar in i cellväggen, där sitter han och där ska han sitta resten av livet, det finns inget annat slut.