Sean Penn briljerar som gayaktivist

Gus Van Sant skildrar den politiske aktivisten Harvey Milks (Sean Penn) uppgång och fall i Milk. Likt ikoner som Martin Luther King, Malcolm X och Mahatma Gandhi fick Harvey Milk smaka på en kula från ett handeldvapen. Trots att Milk inte är lika känd som de tidigare nämnda herrarna förtjänar han att bli ihågkommen för sitt arbete som gayaktivist i USA. Och det finns förstås ingen som är mer lämpad att göra biografin än den homosexuella filmmakaren Gus Van Sant. Milk var den första öppet homosexuella personen som valdes till ett offentligt ämbete i USA (1977). Och i tidsandan som rådde då behövde man inte vara något geni för att lista ut att ens liv stod på spel. Regissören Gus Van Sant brukar ha två lägen - svårsmält (och politiskt) om exempelvis skjutningar på college (Elephant) eller lättsmält om underbarn och outsiders (Good Will Hunting och Finding Forrester). Milk är en blandning av Gus Van Sants två sidor. Den är i mångt och mycket en hjältehistoria, men samtidigt skildrar filmen ett politiskt skede som var avgörande för homosexuellas livsvillkor. Sean Penn fick en Oscar för bästa manliga huvudroll. Det är ett ovanligt detaljrikt personporträtt. Och ja, han är förstås briljant (trots att jag ville att Rourke skulle vinna för The Wrestler). Detaljrikedomen från skådis- och regihåll finns där, men ändå känner jag inte så mycket förrän när filmen närmar sig sitt slut. Något som gör Van Sants biografifilm intressantare än många andra liknande försök - han växlar mellan arkivfilm och spelfilm. Vill man veta vem Harvey Milk var, och vad han betyder, är denna film ett ypperligt tillfälle.