Se upp för studentlastbilar!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ovanstående får väl lov att betecknas som veckans sång. Den framförs främst, av späda barnaröster, vid alla skolors examen kommande fredag och då har vi även att se upp för alla lastbilar med flaken fyllda av inte fullt lika späda och yrvaket nymornade studenter som högljutt förklarar att "fy fan vad dom är bra".
Kanske de är det också. Men studentbalerna stundar obönhörligt även de och för dem som då bor i centrum brukar det vara måttligt kul. Decibelnivån har en tendens att snarare öka ju senare det blir, än minska.
Och polisens fyllceller brukar fyllas till maxgränsen och intåget i vuxenvärlden blir för många en dessvärre ganska omruskande upplevelse.
Sommaren anlände ju i lördags och rapporteras fortsätta åtminstone även fram över veckoslutet. Vill man behålla sina eventuella illusioner om ungdomens förhållande till alkohol bör man nog inställa sina promenader till Gültzauudden den närmaste tiden, dock.
Nog sagt om detta. Men som sagt var: se upp för studentlastbilarna!
Och om jag då hävdar att den Crispy Chicken Salad som säljs av Max är det godaste som jag upplevt i snabbmatsbranschen på mycket länge, så ska ni för all del inte ta det som någon slags textreklam utan mera som en mycket erfaren snabbmatsätares diagnosticerande konsumentbedömning.
Massor av panerade kycklingbitar, bulgur, till exempel ranchdressing, salladsblad, brödkrutonger och ostbitar. En mättnadskänsla som tycktes sträcka sig över en hel vecka uppstod. Jag är annars en rätt tveksam salladsätare men det här.var.mycket.matigt.och.gott.
Men samma företags Frisco-burgare är inte heller att leka med. Och i sammanhanget bör då även McDonald?s Big?n Juicy-burgare nämnas. Bättre hamburgare kan inte upplevas, åtminstone inte innan Burger King någon gång etablerar sig här uppe. Med sina oförlikneliga grillade Double Whoppers!
Jo, det brukar bli hamburgare av något slag några gånger varje vecka. Men den medicinska sakkunskapen har informerat mig om att det inte är främst burgarna som är mindre bra för vikten och hälsan, utan betydligt mera då pommes fritsen och dressingen. Så då undviker man alltså dem då.
Och så kom en tjej fram till mig utanför Kulturens hus i samband med Swinging Doors-konserten i lördags och utropade att "oj vad smal du har blivit, jag höll nästan inte på att känna igen dej!" och - då blir man ju ingenting annat än överrumplande glad.
Nu är vi mätta och släpper det här och ägnar oss i stället en stund åt den av Samuel Paulsson redigerade boken Stora boken med filmrepliker (Känguru förlag).
Egentligen är det ju till formatet en ganska liten bok. Men fylld av minnesvärda filmrepliker, som det kan vara kul att bita av med på fester och annat. Som dessa exempelvis:
- I Had a Dream Last Night. It Was So Boring it Woke Me Up (Jag hade en dröm i går kväll. Den var så tråkig att jag vaknade av den).
Sagt av Ted Danson i den enormt kvalmigt och erotiskt ångheta Het puls (Body Heat), från 1981, där vi dock allra främst minns det mycket hetsiga samspelet mellan Kathleen Turner och William Hurt.
Eller vad sägs om:
- Me, I Always Tell the Truth, Even When I Lie (Jag, jag talar alltid sanning, till och med när jag ljuger)
Som den av Al Pacino spelade gangstern och koksdealaren Tony Montana, i Scarface, från 1983, sammanfattade läget.
Den här är också syrligt fin:
- Hate the Critics? I Have Nothing But Compassion For Them. How Can I Hate the Crippled, the Mentally Deficient and the Dead? (Hata kritikerna? Jag känner ingenting annat än medlidande med dem. Hur skulle jag kunna hata de handikappade, de sinnessvaga och de döda?)
Mycket avmätt yttrat av Albert Finneys påträngande gamle Shakespeare-aktör, i Påklädaren, från 1983.
Och sista ordet går, som vanligt, till Woody Allen:
- I Should Go To Paris and Jump Off the Eiffel Tower. If I Took the Concorde, I Could Be Dead Three Hours Earlier (Jag borde åka till Paris och hoppa ut från Eiffeltornet. Om jag tog Concorden skulle jag vara död tre timmar tidigare).
Ur filmen Alla säger I Love You, från 1996. Fast nu går ju inte Concorden längre.
En av de osvikliga klassikerna är denna knasterhårda one-liner, från 1962:
- Bond. James Bond
Så sa Sean Connery i Agent 007 med rätt att döda (Dr. No).
Och det stämde ju.
Till sist alla tiders mest kända filmreplik:
- Play It Again, Sam
Men så sa ju aldrig Humphrey Bogart i Casablanca, från 1942, utan repliken lyder egentligen "You Played it For Her, You Can Play it For Me. If She Can Stand it, I Can. Play it! (Du spelade den för henne, du kan spela den för mig. Om hon kan tåla det, kan jag. Spela den!).
Däremot yttrades repliken i Bröderna Marx-filmen En natt i Casablanca, från 1946, och naturligtvis även i Woody
Allens En gång till, Sam (Play It Again, Sam), från 1972.
Den allra sista repliken kommer inte från någon film utan från Claes Hylingers finstämda bok Hotell Erfarenheten:
"Så steg vi upp och åt frukost och läste tidningen och det var en ny dag."
Det kan väl knappast sägas bättre alls.
Den bästa kattkompisen Malin nöjer sig med en avmätt gäspning och tittar begrundande ut över den del av trädgården som syns från hennes favorifönster.
Äventyret fortsätter.