Helene Rådberg är nu, sex år efter sin förra diktsamling, tillbaka med nya dikter som skildrar en uppväxt där en mor och dotter balanserar sina liv mot varandra, där sorgen alltid är nära. <br>En sorts mamma kallad innehåller en stark berättelse som format sig ur erfarenheter från det ursvenska folkhemmet. Referenserna är hyreslängorna i en bruksstad, säkerligen Sandviken, där Helene Rådberg själv är uppvuxen. <br>Sandviken, Gävle och Bollnäs är de miljöer som Helene Rådbergs diktning hämtar sitt stoff från. I botten, outtalat, tycker jag mig känna att det finns en stark saamhörighet med en annan tid och en annan poet från Sandviken, nämligen Stig Sjödin. Rådbergs dikter är sprungna ur samma miljö, men hennes berättelse går mer på djupet.<br>Där Stig Sjödin skrev om bruksarbetarens villkor, oftast med männen i förgrunden, skildrar Helene Rådberg kvinnans situation, modern och barnet, med rötter i det folkhem som inte längre finns men levandes sina liv i en sorts symbios med det gamla. <br>Farfaderns hand som en trygghet som ändå inte kan gottgöra flickans känsla av saknad och svek från sin egen far.<br>Det är folkhemmet som krackelerar redan när ljuset kring det skimrade som mest. <br>Flickans mamma som allt mer desperat syr sina blommiga ungflicksklänningar, runt omkring den sargade familjen krymper verkligheten och alla kan inte vara lyckliga, men kanske kan vi bli det sedan, ett sedan som man aldrig riktigt når fram till. Men drömmen lever.<br>?mamman säger att hon alltid är rädd <br>att gå in i det mörka huset <br>du har mig nu säger flickan <br>hon försöker vara en mamma så gott hon kan <br>RAKSÖM FOGSAM <br>lär sig gå mellan skolan och Konsum <br>handla skor på Oscaria och käder från Algots <br>ZIGZAG FOGSÖM <br>jag har alltid längtat <br>efter att få säga <br>det ljuvliga ordet mamma <br>mamman vet hur viktig mamma är ?<br>Strofer ur barndomens trygga psalmer, vaggvisor, schlagerrefränger studsar mot flickans ständiga oro för en mamma som flyr in i tabletter och sjukdom, alltid längtar hon efter en harmoni som aldrig finns:<br>?flickan överlever dag för dag i sin pågående inre flykt <br>vad ska flickan hålla sig i om också det ordet mamma <br>upphör som pappa för länge sedan flytt <br>för att aldrig mer höras <br>PSYKIATRIN SÄGER TYSTNAD <br>språket är ingen väg <br>eller <br>det finns inga pengar??<br>Helene Rådbergs nya diktsamling är urstark, långt ifrån sockersöt, fylld av smärta och sorg, förtvivlade rop djupt inifrån ett folkhem som för många aldrig var någon trygg plats.<br>Se till mig som liten är, bred dina vida vingar, dansa min docka medan du är unger, alla trösteorden studsar mot en hård verklighet, trots det inger de ändå hopp.<br><br>
