Scratch tar barnen på allvar

När publiken dundrar in i Öjebyns bibliotek har Bertil, spelad av Dan Swärdh, ännu inte gnuggat den frusna nattsömnen ur ögonen. Med barnens morgonpigga fötter i ögonhöjd reser han sig långsamt, hostar till och drar handen genom håret. Blicken sveper yrvaket över rummet och en tickande tystnad väcker publikens nyfikenhet. Under den halvtimmeslånga föreställningens första sköra minuter fångar skådespelaren barnens uppmärksamhet utan vare sig tokiga-gubben-slapstick eller Disneytempo. Det är befriande. Regissören Staffan Hammar har tillsammans med Dan Swärdh valt att helt och fullt lita på berättelsen. Bertil är hemlös och har en bikupa full av minnen. Det är alldeles tillräckligt för att väcka intresse. En Bisak är berättelsen om hur kombinationer av omständigheter och mer eller mindre lyckade beslut kan leda till att livet tar sig vändningar vi aldrig kunnat förutse. Om hur en till synes trygg tillvaro plötsligt kan stjälpas över ända. Från det lantbruk Bertil en gång drev med sin familj finns endast en bikupa kvar. Resten av gården har han själv bränt ned genom att somna med en cigarett i handen. Detta efter en uppslitande separation och det ödesdigra felbeslutet att släppa kontakten med sina tre barn. Med publikens hjälp bygger Bertil en miniatyr av sin forna tillvaro. En sliten leksaksladugård utgör inramning, en plåtmugg blir brunn, brännaren till ett spritkök står som gödselstack. En häst utan svans som Bertil hittat utanför ett daghem får sällskap av ytterligare några plastdjur. Bertil och hans fru Claudia representeras av en tårtdekoration föreställande ett brudpar. Riktigt gripande blir de ögonblick då uttrycken är som mest sparsmakade. När Bertil stilla betraktar det tummade familjefotot från förr. Eller när han rakt på sak frågar barnen vad de tycker att han ska göra åt sin situation. Och sedan lyssnar på deras förslag. Att Dan Swärdh, verksamhetsledare på Teater Scratch, själv gör rollen som Bertil har han i en intervju förklarat med att han förälskade sig i pjäsen efter att ha sett den på en teaterfestival. En Bisak har tidigare med stor framgång spelats i Danmark. Efter att ha sett föreställningen är det lätt att begripa vad det var som lockade upp teaterdirektören på scenen. Pjäsen bär på övertygelsen om att våra barn har rätt till kulturupplevelser som föder reflektioner och vidgar perspektiven. Dan Swärdh avslutar med att avslöja för publiken att han egentligen inte heter Bertil. En smått oroad pojke undrar om det betyder att berättelsen inte var på riktigt. Ytterligare en pojke tar till orda: Men tänk om det där skulle hända här hos oss? Med den funderingen i färskt minne går det inte att ge föreställningen annat än ett gott betyg. Teater Scratch tar barnen på allvar.