Alla känner alla, myser i skäggen och dricker kaffe när Bruno Öqvist bjuder in till öppen scen. Sedan länge etablerade rävar dominerar kvällen - men vad gör det. Det är skönt att kliva in i proggbubblan en stund.
Kvällen på Lillan drar många besökare under de fem timmarna. Att ett lördagsevenemang kan locka utan någon alkoholservering är skönt. Musiken och samvaron står i centrum.
Ytterligare ett plus i kanten är att kollektskålen går runt i stället för att entré tas i dörren. Av alla efter tjocklek på plånboken känns som en trevligare devis än statusbiljetter till dyra föreställningar.
Tanken är enligt arrangören Bruno Öqvist att ge nya konstellationer tillfälle att pröva sina vingar. Som Standing Bear and the Sitting Bulls där han själv skickligt slänger solon över Björn Sjöös tremolotunga kompgitarr. De har bara repat tillsammans en gång - samma eftermiddag.
Ett mer långvarigt samarbete står Maria och Björn Erixon för. Hon kompas av maken i egna visor som lyckas kombinera politiskt innehåll med känsla och sväng.
Charmen med en öppen scen är just att akterna varierar. Att julklappsrim om stålverket kan varvas med blues och pop om svetsning. Behållningen är inte de enskilda artisterna utan kvällen som helhet.
Trots det förtjänar akten Eterkropp att nämnas. Frontade av konstnären Mats Vikström är deras oljud i det närmsta olyssningsbart. Talande nog sitter (nästan) hela publiken kvar. Här känner man varandra och lyssnar av respekt.
Kvällens riktiga karamell dyker upp strax innan ljuset tänds. Kathrine Heilesen, den danskfödda folkmusikern som hittat hela vägen till Luleå förtjänar inte att skuffas till programmets slut. Nästa gång backar förhoppningsvis etablissemanget för tjejen med vevliran, den djupa rösten och det egna uttrycket.
För stunden är inga återkommande kvällar på Lillan planerade. Men visst vill arrangören köra igen. Och det är klart att Luleå ska ha en scen för alternativ kultur.