Scenanvisning för pappfigurer

roman Regissören har rollförteckningen på omslaget: Ingmar Bergman, Käbi Laretei, Karin Bergman, Erik Bergman, Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Sven Nykvist med flera. Alltså är det inte en roman, tänker man. Det är en pjäs, men rollerna spelar sig själva och det som har hänt har verkligen hänt, Nattvardsgästerna blev film på riktigt 1962.Alltså är det en dokumentär?
Men nej, det är en av höstens mest omtalade romaner, fastän fiktionen inskränker sig till replikerna. Bergman själv förde dagbok så källorna är goda, men varje replik kom väl inte med. Replikerna alltså, och så det där som Strindberg skrev in ibland - scenanvisningarna: "Kungen [Böjer sig ner över Trumpetarn]". Ahndorils bok är lika sterilt ointressant som en scenanvisning, utan själva dramat är den meningslös. Ingmar Bergman lutar sig framåt och lutar sig bakåt, går över parkeringsplatser, kyrkogårdar och vad som helst. INGMAR ropar texten och läsaren ska känna hans väsen, skåda hur INGMAR faktiskt har en kropp som rör sig, äter choklad, bråkar med pappa och dricker kaffe.

dockteater, men vänta, det är ju verkliga människor som dras fram och tillbaka och bakgrunden är verklig, ingen målad dekor. Åtskilligt har sagts, och kommer att sägas huruvida detta är möjligt: att fiktionalisera levande människor med deras verkliga namn.
Det som förvånar mest är hur slående ointressant slutresultatet blivit. Ahndorils djärvhet tar slut efter replikerna, när den intimiseringen är avklarad törs han aldrig krypa under skinnet på sina förnamnskändisar, Ingrid och Gunnar och Karin och Ingmar, de saknar inre liv.

blir det, och fram glider de och tillbaka glider de, över soliga och mulna scener, stela profiler som släpper ner hakan och ut trillar en replik. Pappa Erik spelar präst, sonen Ingmar spelar regissör och son, Käbi spelar inte piano och Sven Nykvist spelar filmfotograf.
som älskar allt vad filmhistoria heter är det kanske intressant, för romanläsaren, med konventionella gestaltningsanspråk, är det närmast en katastrof.
Ingmar lär tycka att Käbi beskriven naken på altanen är svineri, och må så vara, värre svineri är att han själv är utplattad till papp. Fullt så endimensionell är han inte som i denna vakuumroman.
Mycket kan jag recensera, men en scenanvisning utan pjäs, där går gränsen. Vill jag läsa Bergman kan jag göra det direkt, även som författare är han intressant.