Den nu 66-årige regissören Lasse Hallström har aldrig regisserat en spänningsfilm tidigare och man får intrycket av att det endast är med största motvilja som han, ytterst fragmentariskt, släpper fram den trots allt oundvikliga spänningen som finns i pseudonymen Lars Keplers bok Hypnotisören; Hallströms första film på svenska sedan Mera om oss barn i Bullerbyn, som drabbade oss 1987.
Hypnotisören är vidare delvis inspelad i Norrbotten (Älvsbyn och dess grannskap) och har, lite väl hastigt och per automatik kan det tyckas, blivit utvald till Sveriges Oscars-bidrag för 2013.
Och så över till själva filmen. Hypnotisören var en djävulskt raffinerad och av hamrande spänning garnerad roman - är även filmen månne det?
Knappast. Den startar i och för sig med ett blodigt överfall, filmat så visuellt snabbt att man nästan inte ens hinner registrera det. Sedan lugnar det ner sig, betydligt, trots att en hel familj hittas mördade hemma i villan. Endast tonårssonen har överlevt; svårt sårad och försänkt i djup koma, som psykologen och den med hypnotiska kunskaper försedde Erik (Mikael Persbrandt) tillkallas för att försöka få kontakt med.
Och sedan vi väl introducerats för hypnotisören Erik, så är det också där som Hallström därefter placerar sitt och filmens definitiva fokus.
Erik lever i ett trassligt förhållande med sin fru Simone (Lena Olin). Hon har aldrig riktigt förlåtit honom för hans otrohet för flera år sedan. Han är också egentligen förbjuden att hypnotisera, efter en tidigare vårdskandal. Erik lider även av svåra sömnproblem och tar regelbundet starka sömntabletter.
Jämmer och elände. Över större delen av den linjen.
Själva morden här hade man kunnat stökat undan på under en timme. De inleder och ägnas därefter enbart ett markant förstrött intresse, innan de mot filmens slut återkommer igen och där mördaren infångas i en spekulativ final.
Filmens egentlige huvudperson (liksom bokens) borde vara den finlandssvenske kriminalkommissarien Joona Linna (här ganska anonymt spelad av Tobias Zilliacus).
Av Lasse Hallström förvandlas denne till en väldigt periferisk person, medan hypnotisören med vidhängande hustru (och småningom även barn) erhåller mycket generöst om spel- och svängrum.
Men det finns flera böcker av Kepler och även de ska filmas. Den nästa i serien av Kjell Sundvall och fortfarande med Zilliacus i sin då, säkerligen expanderade, roll (Persbrandt och Olin har dock inga uppgifter i fortsättningen av serien).
Irriterande nog är större delen av Hypnotisören filmad i nattligt dis, vilket inledningsvis kan kännas som suggestivt men som gradvis bara ändå upplevs som manierat. Persbrandt och Olin kör väldigt mycket bil genom ett mörkt och dystert nattligt Stockholm, inte sällan filmat uppifrån. Samma där: först suggestivt, sedan bara väldigt irriterande (det dröjer en timme innan dagsljuset visar upp sig här).
Och så det här med talet och ljudnivån. Väldigt många talar så tyst och endera slirigt eller med någon svårbemästrad dialekt, så att man knappt hör någonting alls. En textremsa hade faktiskt varit välkommen!
I det sammanhanget är dock Lena Olin ett föredöme. Hon talar tydligt och så man hör. Hon är även på andra sätt bäst i hela filmen; inte en sekunds överspel, i sin gestaltning av en medelålders försmådd kvinna i akut sönderfall.
Mikael Persbrandt mumlar obekymrat men tar sig
likafullt rätt så strongt igenom handlingen. Inga större bekymmer alls med honom. Och Anna Azcarate, från Luleå, tror man nästan att man har missat genom att blinka på fel ställe men - hon gör en stark comeback i filmens final.
Sammanfattningsvis kan man alltså, med fog, tala om Hypnotisören som ett disigt drama med sävlig spänning.
Men: duger det, så är det ju bra.