Sara Lidman och marsljuset

- Vi hade hoppats på att cirka 40 personer skulle komma, sa Annelie Bränström Öhman, litteraturvetare och sekreterare i Sara Lidman-sällskapet som beklagade bristen på sittplatser och utlovade större utrymme till nästkommande arrangemang. Sara Lidman, en av Sveriges främsta samtida författare, språkförnyare och en gnistrande debattör, dog 2004. Det påtagliga tomrummet efter henne ledde till att forskare, vänner, läsare och släktingar runt om i världen enades om att bilda ett Sara Lidman-sällskap med bas i Umeå. - Vår tanke var att sällskapet ska fungera som en mötesplats där vi kan verka i hennes anda. I det muntra allvarets, det uppfordrande motståndets och det kärleksfulla seendets anda, sa Annelie Bränström Öhman. Marsljuset
Med tema Till Sara - med kärlek, mitt i marsljuset! inledde Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap och författare till boken Sara - i liv och text, med att berätta om betydelsen av det sublima marsljuset för Sara Lidmans liv och författarskap. I mars 1976 när Sara Lidman återkommer till Missenträsk för att vara i närheten av sina sjuka föräldrar skriver hon följande i sin dagbok: "Dessa saliga morgnar, att få verka i detta ljus, denna frihet." Hon är själv sjuk, ekonomin är usel , men hon inspireras att börja med Jernbanesviten. Tio år tidigare skriver Sara Lidman i sin dagbok: "Jag har en by på hjärnan, en västerbottnisk by som nu för länge sen är något annat än den var när dess ansikten, djurläten, marshimlar, rönnblommor, sorger, glädjeämnen, arbetshänder samlades till en sådan vision som jag ville fånga". Och i Missenträsk 1976 skriver hon: "Om jag inte kan gestalta den, varför skulle jag då leva." Birgitta Holm konstaterar att det är Saras blick samt mötet mellan skrivkonsten och det muntliga, lokala berättandet som är den "demoniska hemligheten" med Sara Lidmans storartade Jernbanesvit. Kärlek och skratt
- Kärlek lever av att kärlek se, är ett citat som Sara återkom till i olika sammanhang, inte minst i Jernbanan, berättade Annelie Bränström Öhman som inom kort kommer med boken Kärlek och något att skratta åt dessutom, Sara Lidman och den kärleksfulla blicken. Hon konstaterar att den kärleksfulla blicken inte bara är en affär mellan människor utan snarare ett uttryck för Sara Lidmans syn på livet och på existensen. - Läser man Jernbanan från början till slut kan man urskilja hur ögonblick av absolut innerlighet och passionerad närvaro i platsen och känslans nu ligger utströdda genom hela berättelsen som en glittrande vintergata. Det är ögonblick som lyser väg. På plats var även Lena Granhagen, vän till Sara Lidman, som med makalös inlevelse läste ur Jernbanesviten. Väninna
- Sara Lidman sökte upp mig i samband med att hon skrev boken Gruva 1967 om gruvarbetares utsatta situation i Kiruna och Svappavaara. Sara Lidman blev min morsa, gammelmormor, busiga väninna, diskussionspartner. Hon var ålderslös och för mig en oerhört viktig vän. Med Sara kunde man tala om allt, inklusive det svåra, berättade Lena Granhagen. Vänskap
Även Hanna Olsson, författare och hedersdoktor vid Umeå universitet berättade om sin vänskap till Sara Lidman som lett till att hon nu går i hennes fotspår i Sydafrika. Detta för att skriva en bok om en oskyldigt dömd man och hans liv som speglar Sydafrikas nutidshistoria. Dessutom berättade teologen och författaren Lina Sjöberg hur fascinerande, roligt och upplysande Sara Lidman behandlar bibeln i Jernbaneeposet. Ulph Nyström, uppvuxen i Jörn, producent på SR, fokuserade betydelsen av Jernbanesviten för honom som tonåring. - Tack för att du gav mig tillträde till platsen och världen, sammanfattade han. Sara Lidman dagen-återkommer 2009.

Sara Lidman och marsljuset

Författaren och skådespelaren Lena Granhagen, född i Luleå, var en av hundratals besökare på Bildmuseet i Umeå som samlades under Sara Lidman-dagen. Det nybildade Sara Lidman-sällskapet svarade för arrangemanget.