Sanslöst skoj med Owe Thörnqvist

Sedan kör han i tufft tempo, hårt och obarmhärtigt, i cirka en timme; uppbackad av sina fyra följsamma kompmusiker (bland annat Anders Forslund, en gång på 1960-talet förekommande i gruppen The Mascots, nu på lekhumör bakom
ståbasen). Därefter: en halvtimmes paus. Och så på det ytterligare en timmes generöst show-trixande. Men vad är det möjligen med det då - karl’n är ju faktiskt inte mera än 81 år? Alltså: Owe Thörnqvist. Forever. En till syn- och hörbarligen alldeles outslitlig entertainer och showstopper, inom ekvilibrist-, ordvrängar- och ordvitsar-genre-facket. Owe T. scendebuterade 1954, samma år som undertecknad tillät sig att födas - alltså för 56 år sedan. Han har haft en del andhämtningspauser sedan dess, men också sprintat på i god hastighet rakt fram genom decennierna - upprätthållande envist ihållande verbal kvalitet i cirka 600 (hans egen uppskattning) sångtexter, som i ett halvsekel har roat och berikat det svenska folkets skrattmuskulatur och minnesbankar. Avskedsföreställningen (?) Mr. Boogieman - tack och hej!, som han nu har ångat på och omkring i landet med utan tillsynes några större besvär, behov av stödjande rollator eller (minst av allt) pinsamma förfall till artistisk vattentrampning, är helt enkelt en fan så fantastisk femetta till föreställning. Han gör obesvärade nedslag i sin otroligt omfattande låtskatt, delar med sig av avspända minnesanekdoter, blixtrar till med piranha-vassa repliker och observationer och bäddar prompt för att publiken (till 99,99 procent fullsatt, det är frågan om matiné och rätt så betryggande hög snittålder på densamma men vaddå - det är väl knappast förbjudet...?) ska ha det så trivsamt och igenkänningsmässigt som möjligt. Någonstans i föreställningen nämner han att han numera har samlat på sig ett så platssvällande system av minneslappar att det mycket väl kan bli frågan om både en och kanske två minnesböcker. Framöver. Det sade han för bortåt 25 år sedan också, när jag samtalade med honom över en Fernet Branca (som tidningen stod för) på gamla Stekhuset i Luleå. Då hade han titeln klar och fixerad också: Musikant med brutet gehör (associerad till Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär). Nu verkar det som om han har ändrat sig till En gycklares väg. Fast än så länge har det bara resulterat i en ny låt, med det namnet. Är det månne för hårt att föreslå En gycklares afton? Den här kvällen blev det - tyvärr - inte några återbesök hos Hjalmar Bergström, Torsten på skorsten, Wilma eller Betty Fagerlund. Men - stort tack-och-lov - däremot hos Albin och Pia, Svartbäckens ros (med vederbörligen korrekt rullande rrrrrrr och det här handlade ju faktiskt om den forna miss Universum Hillevi Rombin, som på 1950-talet lämnade Uppsala för USA och giftermål med den reaktionäre advokaten David Schine, som stod Roy Cohn och den hårt dogmatiske senatorn Joe McCarthy väldigt nära), hos Alptoppens ros ("där jycken med kaggen om halsen slog i") samt hos den illistiga lilla Loppan. + den frejdiga Tivolivisan ("så det small i hela Hudiksvall"), Gunn från Dragarbrunn, den rekorderliga Dagny, Rumba i Engelska parken, På festplatsen ("jag hade bara en tand och länsman slog ut den") och några till ävenså. Mest gammalt & gott, förstås. Men även somligt nypräntat, som Manuett Royale där han bland annat svängde sig med rimmet "Madde ville inte försonas med den bocken Jonas". Tjohejsan! Helt och allsidigt sans- och tidlöst skoj, som synes. Och Owe Thörnqvist håller obesvärat stilen och om han väljer att sluta i och med det här så har han verkligen genomfört ett beundransvärt och stilfullt stabilt livsverk. Men jag tvivlar ju. Fullt så lätt ger sig ju faktiskt inte en gammal cirkushäst.

Sanslöst skoj med Owe Thörnqvist

Han gör effektfull entré skrudad i grått (frisyren), vitt (kavajen) och svart (resten).