Hur många olika sätt kan det finnas att ge sig i kast med och ägna tolkningsföreträde till standardsnitsare inom jazz- och populärevergreenbranschen som September In the Rain, The Nearness of You, This Masquerade eller Nature Boy?
Oräkneliga. Exakt hur många som helst. Till månen och tillbaka, flera varv.
De här fyra låtarna (+ några hundra till) utgör själva klassikerpaketet för vilken jazzvokalist som helst, med känsla för klass samt tillräcklig självrespekt.
Det handlar "bara" om att ympa in den tillräckliga kärlek och feeling för dem som man själv bär inom sig. Sedan gör låtarna själva i princip resten. Bara: så där ... (ungefär).
Ovanstående låtkvartett är i alla fall med på Luleåtjejen Monica Tellströms debut-cd Departure, som är själva den musikaliska motsvarigheten till en värmande sjal eller ännu hellre filt, i det nyckfulla marsvädret (men givetvis fungerar den tillräckligt tillitsfullt även annars också).
Monica Tellströms varmt mättade baryton närmar sig materialet på skivan med både mänsklig värme, respekt och inspiration. Resultatet blir därefter: avspänt och finfint; P 4:s musikproducenter borde inkludera flera av låtarna i kanalens profil och repertoar. Väldigt passande!
Vem kan man då, exempelvis, komma att tänka på vid en jämförelse mellan Monica Tellström och andra kolleger?
Tja, Nannie Porres, känns ju nästan som självklar. Shirley Horn och Carmen McRae kan också tillstöta. Oklanderliga referenspunkter, i det stora och på det hela taget.
Hon är också omgiven av ett angenämt spel- och swängsuget gäng som besvärsfritt fixar det obligatoriska gunget: maestro Jake Jacobson, vid pianot (som även har arrangerat alltsammans), Roger Stenberg, säker vid basen och så Björn Rautio, hantlangare av rytmer bakom sitt trumset. Inga skamvrår eller kvarsittningar är särskilt aktuella.
Allra bäst tycker jag om den hjärtliga omfamningen av Billy Mays Meet You At the Moon men helhetsupplevelsen av denna "avgång" är enbart positiv.
Skivan är dedicerad till näringsstället Jazzomat i Luleå, som fanns en gång men inte mera och som längtansfullt beskrivs som "den bästa jazzklubb som någonsin funnits i stan".
Jake Jacobsons Jazzomat Shuffle gör den retroaktiva hyllningen solitt musikalisk.