Samtidsbild med politiskt bett

Den unga Rosa vill ha barn. I stället får hon sin diabetessjuka och nyamputerade mamma, fru Zucker (socker), som inneboende livskommentator i enrumslägenheten. Rosas arbetslöse man Franz tar jobb som uppsamlare av döda på en begravningsbyrå. Han uppfylls helt av ömhetskänslor för de döda som ingen vill veta av. Med "de icke avhämtade" och deras urnor under armen kommer han hem från jobbet. Karaktärerna är typiska för den tyska dramatikern Dea Loher vars pjäs Oskuld nu får Sverigepremiär på Riksteatern. - Jag valde Dea Loher just för hennes sätt att kombinera en politisk angelägenhet med ett oerhört politiskt och poetiskt språk, säger regissören Melanie Mederlind, som beskriver Dea Loher som en av de absolut främsta bland tyska samtidsdramatiker. Strippor och tjuvar
Melanie Mederlind vet vad hon talar om. Efter att ha satt upp pjäser av bland andra Elfriede Jelinek och Roland Schimmelpfennig har hon blivit något av en expert på tyskspråkig samtidsdramatik med politiskt bett. Loher, just nu husdramatiker på Deutsches Theater i Berlin, är en klassmedveten pjäsförfattare vars karaktärer ofta är städare, tjuvar eller som i Oskuld, illegala invandrare, strippan Absolut och fru Socker. Fattiga och i underläge. Ändå är det ingen realistisk eller naturalistisk dramatik hon skriver. De stiliserade karaktärerna föds i språket. Replikerna är både slagfärdiga och lätt absurda. Ofta roliga. Gamla fru Zucker exempelvis återkommer till sina 40 år på ett postkontor: "Jag drömde om att befria människorna från deras idrottsföreningar." En kasse pengar
Melanie Mederlind har valt att förstärka den existentiella sidan av pjäsen. Titeln Oskuld kan förstås både i religiösa och moraliska termer. Inledningsvis blir två illegala invandrare vittnen till en kvinna som drunknar. Rädslan för att bli upptäckta hindrar dem från att hjälpa henne och efteråt plågas de av skuldkänslor. Fyndet av en kasse med pengar ger dem en chans till botgöring. De sex skådespelarna gör tillsammans 26 olika roller. Liksom i 24 timmar Berlin, Melanie Mederlinds förra uppsättning på Riksteatern vävs en samtidsmatta av olika människoöden som hakar i varandra. - Jag tycker om pjäser med många karaktärer och livsöden, det blir ett socialt perspektiv på ett annat sätt, det blir inte psykologiskt. Man får en bild tagen med vidvinkel av samhället och världen. Vissa scener görs som
liveinspelad film. Publiken ser det direktsända resultatet på en bildskärm mitt i scenografin. - Precis som musikaliteten är bildberättandet en viktig del för mig inom teatern.

Samtidsbild med politiskt bett

I pjäsen Oskuld väver Riksteatern en matta av stiliserade karaktärer och livsöden. Effekten blir en tydlig bild av samtiden och av en grupp människor som alla befinner sig i underläge.