Evhammar berättar om nuläget. Läsaren får följa fyra män under en vecka i onådens år 2016. Byggarbetsplatsen är rena helvetet, en hemsk miljö med outhärdlig bullernivå, hetsigt arbetstempo och stor risk för olycksfall.
De fyra smederna är förmodligen menade att representera ett tvärsnitt av dagens byggjobbare. Tompa är den stressade basen för kvartetten, han kämpar utan större framgång med att hinna med både sitt arbete och sin familj. Han är sympatisk och välmenande men han sitter i kläm mellan sina chefer- vem som egentligen har makten är oklart - och sitt underbemannade arbetslag.
Björn är äldst i gänget, han är utsliten och lider av svår värk men är tvingad att jobba vidare. Hans läkarintyg spelar ingen roll, Försäkringskassan vet bättre. För att klara av jobbet måste han droga sig med starka värktabletter och han blir därför en säkerhetsrisk. Björn vet att han är en svag länk i arbetslaget men hans stora erfarenhet drar alla nytta av. Han är både intellektuell och politiskt medveten. En av hans favoritböcker är Josef Kjellgrens kollektivroman från 30-talet, ”Människor kring en bro”, vilken handlar om arbetarna som byggde Västerbron. Kjellgrens bok är säkert en av Evhammars litterära förebilder.
Johan är en duktig rutinerad jobbare och Tompas högra hand. Han strör rasistiska kommentarer omkring sig och avskyr kulturvänstern och feministerna. På fritiden chattar Johan med likasinnade och hatbombar personer som försvarar invandrare och misshandlade kvinnor. Men Johan har också goda sidor och han försöker så ofta som möjligt ta hand om sin utvecklingsstörda dotter. Modern svek både Johan och dottern och stack sin väg, vilket förmodligen grundade hans antifeminism.
Yngst i gänget är Erik, Lillen kallad, gitarrist i ett punkband på fritiden. Han är skickad till bygget från ett skumt bemanningsföretag, och trots att han är duktig svetsare och gör ett bra jobb får han sparken. Han anses nämligen besvärlig och samarbetsovillig, när han hävdar att säkerhetsföreskrifter skall följas. Erik ersätts med invandraren Husse, som varken behärskar svenska språket eller sina arbetsuppgifter, vilket får katastrofala följder.
Evhammar har själv arbetat som byggnadssmed, och hans sakkunniga beskrivningar av arbetsmoment kan säkert glädja fackkunniga, medan andra läsare i likhet med mig kan ha svårt att uppskatta alla tekniska utläggningar. Den grabbiga jargongen är väl avlyssnad, det är ju byggjobbare som snackar, inte kulturpanelen i morgonsoffan.
Det finns ljuspunkter i skildringen av smedernas slit. Ögonblick av tillfredsställelse över att en balk på flera ton sitter på plats. Stunder när Stockholms vackra byggnader och försommarnatur med vattenblänk och lummig grönska betraktas kärleksfullt från jobbarnas fågelperspektiv.
Men den mörka skildringen av byggarbetsplatsen dominerar. Det underbemannade arbetslaget sliter, andra tjänar storkovan på deras jobb. Facket tycks numera sakna inflytande. Chaufförer från öst arbetar under slavliknande förhållanden.
Evhammars berättelse försöker belysa många konflikter, både i dagens svenska samhälle och i arbets- och familjeliv. Kanske gapar han över för mycket, romanen känns oavslutad, kanske tänker han skriva en fortsättning. För hur ska det gå för Tompa, Björn, Johan och Erik? Har de någon framtid?