En internationellt utblickande konstbiennal är inte bara en extraordinär utställning där publiken får en unik möjlighet att bekanta sig med konstverk från hela världen - den kan också tjäna som en indikator på den moderna konstens position och tillstånd i samhället. För att lyfta fram denna aspekt av evenemanget anordnades på tisdagskvällen ett så kallat offentligt samtal i Olga Bardh-rummet på Kulturens hus.
Moderator var kulturjournalisten Dan Jönsson som började med att konstatera att vi under senare tid har fått uppleva en explosion av biennaler runtom i världen - ett förhållandevis nytt fenomen, kopplat till den ekonomiska och kulturella globaliseringen. Enligt Dan Jönsson präglas biennalerna av två sorters konst: den spektakulära som väcker uppseende och den mediala, bestående av olika videoverk och andra installationer som är smidig att flytta, som kan turnera från festival till festival.
Fördelar och nackdelar
Han ser både fördelar och nackdelar med biennalernas framfart. Konsten sprider sig internationellt och kan fungera som en motor för lokal konst. Men det kan också leda till en utarmning, eftersom alla resurser hamnar på biennalen. Dessutom riskerar konst som produceras för en global publik att förlora kontakten med verkligheten, och hemfalla åt klichéer.
- Det du vinner i snabbhet förlorar du i djup, sade han.
Ignas Kazakevicius från Litauen, chef för kulturcentret Kulturpolis i Klaipeda, betonade vikten av att hitta en egen profil för en biennal, att skapa ett varumärke - som konstarbetare i Litauen, där det offentliga stödet tillfaller Vilnius, är han van vid att slita hund: han arbetar som curator, revisor, manager, pengainsamlare.
- Det är omöjligt för mig att vara konstnär också, sade han.
Vill intressera unga
Barthelemy Toguo från Kamerun, grundare av konstcentret Bandjoun Station, berättade att han lämnade sitt hemland för att studera konst och nu ägnar all sin energi åt att ge av sina lärdomar till hemkontinenten.
- Jag bestämde mig för att öppna ett konstcentrum med lokal konst, för att få unga människor att intressera sig för konst och utveckla konsten. Jag tog väskan och reste från Frankrike till Kamerun och vi har byggt ett centrum där konstnärer från hela världen kan komma och dela med sig av sin konst. Det ska vara som ett öppet hus, där vi skapar konst för folket på gatan.
Vad konsten kan betyda för folket ute på gator och torg är något som Nagla Samir från Egypten, föreståndare för konstgalleriet Sharjah i Kairo, känner till. Hon har färska erfarenheter från revolutionen på Tahirtorget, och hon förklarar att det var den unga generationen med sin öppna syn på konsten och omvärlden som startade allt.
- Revolutionen slog oss, vi insåg vad vi kunde få. Nu har vi kommit ut från konstgallerierna, nu är vi på gatorna.
- Jag kommer hit med fler frågor än svar, det är mycket som händer i Mellanöstern, jag är rädd att vi inte vet vart vi är på väg riktigt, men jag kommer hit för att få dela upplevelser, för att vi ska få veta mer om varandra.
"Speciell atmosfär"
Dan Jönsson undrade vad Luleå, en stad i periferin i ett land i periferin, kan erbjuda som konstscen.
- Luleå har en speciell atmosfär: det regnar hela dagen. Ni använder er av era erfarenheter från vinterutställningarna. Ni är på rätt väg, sade Ignas Kazakevicius.
Nagla Samir påtalade hur viktigt det är att ha en biennal som är öppen för alla, även om det är viktigt att plocka in affischnamn också.
- Jag är imponerad av vad jag ser här, och jag känner mig lite dum som inte visste om er biennal tidigare, ni verkar ha koll, bra urval. Jag respekterar att ni har den mångsidigheten och bredden. Och ni är nära publiken. I Egypten har vi stora invigningar och tomma visningar, sade hon.