Sämre satir än verkligheten

Lars Ragnar Forssberg Fint folk Pirat Lars Ragnar Forssberg var 1970-talets satiriska rubriknamn. När han samlar sig till satir i romanform har man därför både förväntningar och skepsis med sig under läsningen. Fint folk heter verket, en grytanrättning där eliten i media, näringsliv och politik puttrar samman på bjudningar, konferenser och vanliga sammanträden. Alla känner alla och alla är lätt igenkännliga, Björn Rosengren heter Nalle Rosenstake, statsministern är statsministern och gift med spritdirektören Aase Flinta och det stora mediakonglomeratet leds av Bengt Grön. En läsvänlig satir, det medges, man behöver inget facit för att orientera sig när hummerfonderna kokar samman och herrmiddagarna eller frumiddagarna planeras. Och intrigerna puttrar i kapp med såserna. Ty det äts en hel del i denna bok, och det verkar trovärdigt, med stigande ålder ersätter matnjutningen många andra primära drifter, men att det samtidigt bolas så ivrigt, det tror vi inte alls på. Där förväxlar Forssberg skryt med handling, eller önskan med verklighet. Kanske låter de medelålders och äldre elitherrarna som otillfredsställda tonårspojkar, det är möjligt. I bokform är det dock pinsamt i sin tjatighet, behöver vi övertygas om någons potens eller? Nå, i kortkorta kapitel smids ränker, middagsplaner, otrohet och ännu fler ränker med stor energi. Alla beror av alla, ingen tjänst är utan en gentjänst, personkännedomen är tät som i en mycket liten by, skvallret likaså, men tankekraften betydligt glesare, byasnillen saknas. Överheten är dum, hungrig och brunstig. Men uppriktigt: hur gör man parodi av Björn Rosengren? Av en man som i sin krafts dagar fick rubriker för att han såg en grävling (sägandes det var en mårdhund) i sin trädgård, men inte en naken servitris på en porrklubb. För att därefter formulera en Norgeanalys som slog världen med häpnad. Länet Norrbotten slog han lamt och förtjust, förstörde dess partidistrikt, fördrev dess störste politiske begåvning, utlovade guld och stora flygfält, flyttade söderut för att ljuga ännu värre på en näringslivspost för att till sist kröna livet med ett nytt giftermål, förrättat av statsministern som nyskolad vigselförrättare. Vem behöver därefter författarens fantasi? Och hur gör man parodi av Skandia? Astracheferna? 500 miljonerkronors bonusar? Statsministerns kontrollbegär? Bengt Brauns sanningsiver? Det gör nu inte Forssberg, hans skildring är bara en millimeter från verkligheten. Den enda verkligt roliga scenen kommer på slutet när radiochefen omhändertas av den nationella insatsstyrkan. Men varför får man inte höra vilka grovheter hon utslungar där inne i piketbussen? Jag har alltid undrat hur eliten svär. Misstänker att de inte kan. I övrigt är Fint folk inte rolig. Den kalkerar, i lättläst skruvad form, vanliga vardagligheten. För 30 år sedan hade den varit hejdlös, idag är den upprepning och lätt astmatisk i andningen. Jag tror faktiskt rent hat hade tagit bättre, rödglödgat instucket mitt i hjärtat på middagsätarna. Eller magen. Sägandes att en idiot är en idiot i kraft av sina gärningar. Den stora utplundringen av pengar och makt de senaste 25 åren kräver ett riktat, och analytiskt hat. Inte en halvsunkig ironi.