Samma vitalitet fast bättre

Jonas Hassen Khemiri var sig lik redan i början. Det märker man i läsningen av hans samlingsvolym Invasion med pjäser, noveller och friare texter. Samma vitalitet, samma språkliga uppnosighet och samma dragning åt det behagfulla och konstfulla. Begåvad och inte så lite fåfäng, Khemiri blev alltför tidigt utsedd till valpig ikon för de invandrade grupper av människor som ännu saknar vettig beteckning. Av den enkla anledningen att de inte är en enhetlig grupp och därför inget enhetligt begrepp. Ändå utsåg både kritiker och mindre tankfulla medier honom till representant för Sveriges alla Rinkebyinnevånare. Kunde man inte ha resonerat om honom som den gode och unge författare han är? Måste han fösas in i etnicitetens fålla? Tankarna väcks av texterna i hans senaste bok, det är hans språkliga vitalitet som förtjusar, hans humor och oförskämdhet. Hans mycket tidiga och brådmogna professionalism, den märks redan i första novellen, full av ironisk distans och slyngelkäftande, men så bra det är! Antingen man bor i Rinkeby eller i Hudiksvall. Det gäller alla genrerna, de små krönikorna, kortnovellerna, pjästexterna. Faktiskt är den språkliga balansen säkrare i det här urvalet än i de två romanerna Ett öga rött och Montecore. I de senare driver han sitt konstspråk alldeles för långt in i manér för att det ska fungera effektivt. Här håller han trixandet hårt, brukar förortsinlånen med måtta, som krydda, inte som basingrediens. Invandrarsyntaxen, som Khemiri konstruerat i helt egen rätt, blir lätt samma fälla som forna tiders dialektromaner, en färgrik allmogetavla med övertydlig pedagogik. Så icke här, ironin värms hela tiden av en försonande humanism, kaxigheten tuktas med enveten ödmjukhet och humorn undgår menlösheten genom sin närhet till svärta och avgrund. Särskilt i novellernas komprimerade dramatik och tempo visar Khemiri sitt mästerskap. Men även i det man valt att kalla "kåserier" har han en sylvass träffsäkerhet mot världens orättvisa och dårskap, antingen han fångar den från en hysteriskt övervakad flygplats i ett terrorhispigt Europa eller besöker en inte mindre hysterisk och postmodern utställning vid namn Africa Remix i Stockholm. Khemirins motvilja mot att någonsin bli likgiltig är det som motiverar hans språk och hans skärpa. Han är sig med andra ord lik, nej förresten, han är bättre nu, tyngre i slagen, men lika snabb.