?Var inte rädda. Ta stora klunkar ni. Jag har alltid tagit livet i stora klunkar?.<br>Så skriver Torbjörn Säfve, som något slags programförklaring om vad det är frågan om, på baksidesfliken av sin -senaste bok ? Minnessamlaren.<br>Det kanske Säfve har. Men han har också berättat om sitt liv, i mer eller mindre förtäckt form, vid ett flertal tidigare tillfällen. Och så exceptionellt allmänintressant är det faktiskt inte så att hans läsekrets ännu en gång måste serveras basfakta i fallet Säfve.<br>I Minnessamlaren sänder alltså -?Malmuddens Mailer (alternativt -Majakovskij)? återigen ut sina depescher om hur hans barndom gestaltade sig, om hur han var som en Rasputin under studieåren i Uppsala och om hur han nu till sist har det i sitt nuvarande sinnestillstånd.<br>Det är en bok som börjar någorlunda hyggligt, men som gradvis ? liksom det mesta som Säfve publicerat de senaste åren ? allt mera förlorar sig i förnumstigt patriarkaliska pseudoresonemang och ger prov på en så pass ansträngande självöverskattning och ultraegoism att det är svårt att tänka sig att någon annan än möjligen författaren (som älskar att betrakta sig själv som en, numera åldrad, men ändock, satyr), själv har något större utbyte av det hela.<br>Torbjörn Säfve skriver numera i det stora hela samma bok hela tiden. Det är tråkigt, men inte desto mindre sant.<br>På sidan 92 i Minnessamlaren ger han en ögonblicksbild av Kurirens redaktion för cirka 45 år sedan, när han knäckte extra som filmrecensent på densamma.<br>?Redaktionen var Mark Twain-artad: en doft av piprök, spottkoppar, hetlevrade nattredaktörer, hyperstressade korrekturläsare och framför allt söta fotografbrudar som jag besökte titt som tätt i mörkrummet?.<br>Han skriver i och för sig aldrig rakt ut att det handlar om Kurirens redaktion. Men det gör det. Helt säkert. Nattredaktören fortsatte i andra positioner senare. Lika hetlevrad dock. Då gillade han tidningsmiljön. Den var färgstark och mustig och det fanns ju fortfarande mörkrum där det förekom söta fotografbrudar att besöka. Bevars.<br>Tio år senare gjorde han ett redaktionellt återbesök och då var fotografbrudarna i mörkrummet borta. Skribenterna var dödstysta och tittade hela tiden på en i taket upphissad TV och en ?sorgset vemodig veteranjournalist? förklarade för honom att reportrarna nu hade blivit ålagda att anpassa artiklarna till ?tiden? och att detta endast kunde göras genom att snappa upp nyheterna från TV.<br>Håhå jaja. Det är ju alltid kul med lite gammaldags gnällig nostalgiatmosfär från en redaktion med ?piprök och spottkoppar?.<br>Och på det sättet var det ju stor tur att Torbjörn Säfve aldrig blev journalist, ety han då nog inte hade haft fullt så stora möjligheter att skriva självförhärligande texter om sig själv. <br>För övrigt citerar han konstnären Mats Risberg, Luleå, som vid ett tillfälle i deras gemensamma ungdom refererade till Säfve som en ?löjlig pekoralist?.<br>Onekligen framsynt, Risberg.<br>Det är inte utan att man tycker detsamma även nu, sedan man tagit sig igenom den här svårt sammelsuriumsuddiga minnesboken, som inte alls känns som någon särskilt högprioriterad läsning, utan i stället som en väldigt försumbar samling av sidor, av möjligen marginellt ögonblicksvärde.<br>Aldrig något mera.<br>
