Nu inleds utgivningen av hans samlade skrifter med två böcker: hans debut och hans avsked från romankonsten. Ett ambitiöst projekt på bokförlaget Lind & Co, genomträngande efterord och talrika fotnoter.
Alltså Förvillelser och Den allvarsamma leken, två romaner om kärlek och Stockholm, just sådana som man alltid lärt sig att Söderberg ska vara: stilistiskt eleganta, flanerande exakta, illusionsfria i medkänsla och psykologi. Det är ett mycket tydligt författarskap, alltid möjligt att ta ställning till, aldrig fluffprosa och tomma utrop, redan i debutromanen håller han distansen, är behaglig, men lite sval. Märkligt för någon på tröskeln till det vuxna.
Och det gör att man betraktar den unge Tomas Webers kärleksäventyr med lätt irritation, en sådan verserad dagdrivare i det stockholmska sekelslutet, och så gott om pengar han tycks ha för att göra ingenting, utom möjligtvis att göra flickor med barn och betrakta historiska fasader på väg till eller från krogen. Chartreusen är grön, de nyinköpta handskarna röda. Förvillelser orsakade sedlighetsdebatt, ett daterat och obegripligt uttryck. Okysk skrev kritikerna, slå gärna upp det ordet. Kärleken var kroppslig, utan moralisk hämning och visserligen inte utförligt refererad, men heller inte omskriven.
I det sista finns en av Söderbergs stora kvalitéer, han pladdrar aldrig, inte ens i sina symbolistiska reflektioner. Man kan tycka att hans tidsmarkörer har något medialt övertydligt, men precisionen är klockren. Flanörernas Stockholm är levande, fast ögonen tillhör en impulsstyrd medelklassslyngel. Författarjaget är en diskret skugga, samtidigt är hans regi av de unga bekymmerslösa nästan fulländad.
Jag har svårt att tycka om Förvillelser, kanske just på grund av främlingskänslan, romanen förblir en tablå i tiden. Den allvarsamma leken är enklare att ställa sig intill, mognare och roligare. Nästan ingen skriver om Söderbergs humor, här släpper han iväg ironin till skratt, eller åtminstone små leenden. Tidsmarkörerna är lika säkra, men något senare och sekelskiftets medielandskap är mästerligt återgivet.
Kärleken mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille är klassisk, så ock våndan, lusten och sveket. En syntes, med Söderbergs egna ord: han "omsätter smärtan i ett verk, han tillgodogör sig den". Men mer fäster jag mig vid närskildringarna från tidningsredaktionernas begåvningar och berusningar, Stockholmskänslan av gryende modernitet och hotande katastrof, Dreyfusaffär och Rydbergs bar.
Mot slutet återknöt Söderberg till spår han kanske aldrig lämnat, kultur- och dagskritik, essäistik, översättningar och kulturradikal kritik av religion och samhälle. Prästerna förfasades förstås, men Söderberg behöll sin genomskådande blick. Innan döden kom 1941 var han en bra bit från sin ungdoms elfenbenstorn, hans sista texter kom att bli uppgörelser med fascism och antisemitism.