En som kanske i någon mån har bidragit till det rekordet är Lars Pirak om man skall döma av de bilder som nu visas på Galleri Lindberg i Luleå. Det är förvisso inget fel på det motivet och jag brukar framhålla att motiv är bara en förevändning för att måla om det i slutändan blir måleri av prestationerna.
Lars Pirak gick ur tiden 2008 och utställningen som Lindbergs visar är bilder som en samlare har lagt ut till försäljning. Pirak var, förutom bildkonstnär, jojkare och färgstark berättare även en förnyare av sameslöjden och det samiska konsthantverket och hans Saltripa samt det så kallade Piraksmycket blev något av ett signum för honom. Hans konsthantverk finns representerat på museer runt om i världen.
Även i den här utställningen ingår även ett antal Saltripor, men huvudelen av det som visas är bilder. De grafiska bladen utgörs av litografier med hans välkända motiv ur traditionell samisk helg och söcken. Litografitekniken utvecklades under 1800-talet och principen är att fet färg och vatten inte trivs ihop. Man tecknar med fet krita eller tusch på kalksten, begjuter den med vatten och sedan valsas fet färg över stenen. Färgen fastnar endast på de tecknade partierna varefter man i en press kan göra ett bildavdrag på papper.
Samma princip tillämpas i moderna offsetpressar, men där överförs bildens valörer fotografiskt med raster och infärgningen utförs maskinellt, vilket gör att handens direkta inflytande på bilden förloras. Därför betraktas inte offsettryck som originalgrafik. Det finns även sådana bilder av Pirak i omlopp som mindre nogräknade entreprenörer har marknadsfört som litografier, men som i själva verket är offsettryckta reproduktioner utan originalgrafikens kvaliteter.
Litografierna som visas här är emellertid äkta vara, utförda på sten i Vikmanshyttan, och av konstnärens egen hand. Det är avancerade tryck, vilket visas i till exempel i bilden Ällu, med många stenar och färger som skall inpassas i varandra. Oaktat det sofistikerade hantverket i många av de färggranna litografierna upplever jag den färgmässiga återhållsamheten och enkelheten i bilden Hierge Ja Beive som mer tilltalande och mindre förförisk, om än lika emblematisk, som många av de övriga bilderna i utställningen. Det var också ett av de sista grafiska bladen han gjorde under sitt sista levnadsår.
Lars Pirak var en berättare i bild, stilmässigt var han naivist, och det narrativa innehållet överskuggade ofta det tekniska i utförandet. Berättarglädjen i hans bilder kan man inte ta miste på. Speciellt ser man det i de större bilderna vilka skildrar människomyllret på Jokkmokks marknad. Många av bilderna i den här samlingen är nog vad konstnären Albin Amelin kallade för brödbilder. Man kan räkna till inte mindre än åtta Lapportar, med krokiga saxofonbjörkar i förgrunden, i den här kollektionen, men säg den konstnär som under sin karriär inte levererat brödbilder i någon form. Själv kanske han hade gjort ett annat urval till den här utställningen.
Lars Pirak måste självklart sällas till de samiska konstnärspionjärerna Johan Tuuri och Nils Nilsson Skum. De var alla hedervärda banbrytare som öppnade nya vägar för kommande generationer av samiska bildkonstnärer.