Naturen är vår kultur, är ett uttryck som allt oftare hörs upprepas från samiskt håll. Också dokumentärfilmaren Oskar Östergren från Björkvattsdalen utanför Tärnaby säger det. Han är en av fem konstnärer och filmare som tillsammans gör utställningen Markanvändning under Jokkmokks vintermarknad.
- Vi lever i en miljö där man blir ständigt påmind om exploateringarna. Jag vill ta ner det på individnivå och visa frustrationen och kampviljan, säger han.
Skövling eller skoter
Oskar Östergren har två kortfilmer med på utställningen. Den ena handlar framför allt om den nickelgruva som ett gruvbolag vill starta i Rönnbäcken i ett av Umeälvens källflöden. Den andra filmen handlar om Patrik, som blir polisanmäld när han kör skoter på det han betraktar som sina marker, på fjället där hans pappa föddes. Två filmer som speglar helt olika sätt att se på markanvändning, där staten finns i bakgrunden som en förälder som talar om både vad man får göra - nämligen skövla naturresurser - och inte får göra - nämligen köra skoter där man färdats i generationer.
Dagbrott tände idén
Lena Stenberg med rötterna i Årosjokk fem mil nordväst om Kiruna är initiativtagare till utställningen om markanvändning. När hon i somras körde förbi Svartlidengruvan utanför Lycksele var det första gången hon såg ett dagbrott. Och hon konstaterade att det såg för hemskt ut. Hon kände förstås till alla planer på nya gruvor som finns runtom i Sápmi och det var därifrån tanken på en utställning om markanvändning tog form. Grundidén är att utgå från foto och film. Till projektet knöt hon förutom Oskar Östergren därför också filmarna Liselotte Wajstedt och Eva Nutti och konstnären Tomas Colbengtson. Lena Stenberg själv har intervjuat grannar och släktingar i hembyn och skapat uttrycksfulla porträttfoton av dem med hjälp av plexiglas.
Olika vinklar
- Jag hoppas vi får till en kommunikation och att publiken ser utställningen ur olika vinklar och kanske upptäcker sådant de inte tänkt på förut, säger hon.
På några glasskivor lutar människosilhuetter i rött mot varandra. De är genomborrade av stål. Röda, och blå, är också människorna runt fjället Atoklimpen på en tavla av aluminium. Upphovsman till både glasinstallationen och tavlar är konstnären Tomas Colbengtson.
Heligt fjäll
- Atoklimpen innehåller visst en vulkanisk magmakärna med ovanliga mineraler i. Berget har varit så heligt att människor inte ville benämna det med dess riktiga namn. Det finns värden som är bestående, och som inte går att sätta ett ekonomiskt pris på, säger han och menar att tanken från början var göra tavlan i nickel, som en symbol för länken mellan då och nu, när striden om en nickelgruva utanför Tärnaby ställts på sin spets.
Markanvändning som ord är, konstaterar Tomas Colbengtson, ganska torrt. En konstnärlig utmaning i sig. Och samtidigt som konsten talar för sig själv och alltid är öppen för tolkningar, så är utställningen ett tydligt ställningstagande från dem som står bakom den. Ett arbetssätt som inte är helt självklart, menar Tomas Colbengtson.
Dammen förändrade allt
- Det kräver mod, att man vågar. Men kan man bidra till något positivt, så ...
På en av utställningens skärmar syns en torrlagd älvfåra. En båt ligger långt uppe på land, i en stenöken som breder ut sig ner till vattenbrynet. Vid Suorvas sista dämning höjdes dammen med 14 meter och blev dubbelt så stor. Eva Nutti har filmat och grävt i sin och sin släkts öde och hur vägen till sommarvistet Vájssaluokta för alltid förändrades av vattenkraften.
- Jag vill att folk ska få en känsla av hur det är att vara i det här området. I ljud och bild vill jag uttrycka min egen sorg över hur det är där jag växte upp.
Men trots att boplatser dämts över och flyttleder skurits av, att isarna blivit livsfarliga och forsarna strypts, fortsätter människorna att fara upp till sina vår- och sommarvisten. Något som Eva Nutti förundras över.
Sitter i kroppen
- Jag har intervjuat min pappa om det där. Det är något som sitter i kroppen. Något man måste göra för att få ro.
Det är lätt att föreställa sig att bitterheten ligger nära till hands bland de drabbade. Flera hundra år av urgröpande historia där övergreppen staplats på hög sätter rimligen sina spår.
- Det finns en speciell humor i det här området. Och dessutom måste man ju få vardagen att fungera även om förutsättningarna förändras. Fisknäten ska vittjas, även om man inte vet från dag till dag hur högt vattenståndet är, för det sitter någon annan och bestämmer över det någon annanstans, säger Eva Nutti.