Det är direktsändning i tv-programmet Titta in i verkligheten. Kartan visar vilken geografiskt verklighet det handlar om, för på den utgör orterna Krokvik, Kangos och Tårrajaur referenspunkter. Det är rätt glesbefolkat där, där byfinnarna och lappjävlarna, och annat pack, bor. Som i Övre Lappgropens polisdistrikt, där den ende invånaren (Erling Fredriksson) är både polis och bov. Att gripa sig själv kan te sig enkelt, men handlar det om 40 liter brännvin som beslagtas i en razzia (hemma hos sig själv) kan det ändå gå hett till.
Med kabarén Byfinnar, Lappjävlar och annat pack har Giron Sámi Teáhter lyckats få fram ännu en publikmagnet efter succén med What’s up Sápmi? Det är en musikaliskt mycket kapabel kvintett som står på scenen och många är de musikgenrer som förtjänstfullt passerar under föreställningen. I Giron Sámi Teáhters tappning blir Petters Mikrofonkåt till Renskötarkåt. Där finns jojk och dragspel, skönsång och country och när Maxida Märak sjunger Steve Earles The Mountain är det svårt att en kväll i Jokkmokk inte tänka på kommande gruvetableringars kontrast mot känslan inför de berg som är ens hem.
Det är buskis och mycket igenkänningskomik i föreställningen. Men det är gjort med finess, aldrig plumpt och med ett gruvhålsstort mått av självrannsakan.
Maxida Märak gestaltar med slående skärpa och charm en berättarteknik hämtad från kaffeelden eller pimpelhålet på ett föredömligt sätt, med ett ordrikt flöde av anekdoter om sin egen (elller alltså Nisses) förträfflighet. Per-Josef Idivuomas reporter Nils-Ola Skampi är lokaljournalistiskt hurtig och när samme Idivuoma går loss i en musikalisk betraktelse över de släktförhållanden som kan råda i en glest befolkad bygd är det helt enkelt lysande.
Liksom i What’s up Sápmi? är det ett förhållandevis ungt gäng som levererar det ena fyndiga inslaget efter det andra. Det rappt energiska och intellektuellt slagfärdiga förmedlar en skön känsla av att Giron Sámi Teáhter står väl rustad för framtiden.
En bit in i föreställningen börjar jag sakna det allvar som inte alldeles sällan finns i relationen mellan ett erkänt urfolk och en annan nationell minoritet och "annat pack" som ska rymmas på samma marker. Men i samma andetag hör jag Anna Åsdell säga ungefär: "Här har man lyckats hålla sams i stugorna."
Sedan blir temat lite djupare, aldrig tungt, alltid med en glimt i ögat. Och ofta med en hint om att vi kanske kan fundera över vad det är vi är rädda för, egentligen, och vem eller vad som är det verkliga hotet.
Temat vem som kom först är förstås oundvikligt. Ja, vem kom först? Därom träta de båda minoriteterna. Tills en mäktig och myndig figur som med hela sin hållning avfärdar alla former av dialog träder in på scenen, och säger att hon har papper på att hon var först. "Vem har skrivit det?" "Det har jag gjort själv!" "Och vad heter du?" Hon lämnar över pappret till den som frågar och denne läser: "Sverige!"