Samhörigheten ? en varm filt

I inledningen är hela scengolvet täckt av filtar och täcken. Högarna visar sig rymma kvällens dansare. Men det är faktiskt själva sängkläderna som starkt bidrar till att göra dansföreställningen Wool bekant och ombonad. Och vanligheten. På scenen finns dock något mycket kallt. Ett normalstort växthus med lysrör. För mig som sett Mirja Unges otäcka pjäs om en gruppvåldtäkt i en glasad bensinmack går det kårar av obehag inför anblicken. I NorrDans glashus är dock livet vänligare men genomskinligheten har ett liknade syfte: man ser och ses, är skyddad och oskyddad samtidigt. De vandrande filthögarna flyttar sig dit in. Det blir trångt och några av dansarna får ge sig ut på golvet igen. Det blir Morgan Karlsson som drar upp riktlinjerna för rörelserna. Därefter inleds en lång repetitiv sekvens. Medan de därinne i glashuset håller på och ordnar filtarna, trampar de andra runt och upprepar sig. Och här infinner sig nu ett slags tristess i föreställningen. Alla gör likadant och har dessutom samma, rätt intetsägande, kläder i naturvitt. Det monotona bryts först när den store Ian Butler och en betydligt kortare Danielle Dietz blivit ensamma kvar i glashuset och börjar hantera, jag har inget bättre ord än just hantera, varandra. Paret varken slåss, grälar eller älskar utan möblerar, och det ibland ganska hårdhänt, med varandras kroppar. Det ser otäckt ut. Scenen slutar med att Dietz bryter sig ut och klättrar upp på taket. Därefter fortsätter rörelsen mellan ute och inne. Alla andra utom hon på taket klämmer sig in i växthuset. Filtar flyttas ut. Luisa Lazzaro dansar ett solo med speldosa på magen. Publiken tittar på. De andra kommer in med kängor på fötterna, tidigare har man dansat barfota, och ett aggressivt parti uppstår där man först inte vet om det ska sluta illa för Luisa. Men Luisa härmar de andras hårdhet och accepteras. Gruppen drar sig in i växthuset. Ute dansar Mira Helenius och Thierry Martinez en duett som snabbt lämnar sina erotiska undertoner till förmån för enbart ömhet och omtanke. De gör sig beredda att gå till vila. Man bäddar. I glashuset hänger filtar och Dietz ensam kvar, som en luddig fladdermus i änglapose. Det är en vacker scen. Men Wool är en underlig föreställning. I Uri Ivgis och Johan Grebens koreografi finns inte, vilket jag upplever som ovanligt i samtida konstdans, mycket som provocerar. I stället ser vi det vi ser till vardags, fast mindre stiliserat. Till och med musiken skriven av Seamus Cater är behaglig. Problemet koreograferna och NorrDans ägnat sig åt inför föreställningen är inte heller så upphetsande. Det har handlat om förhållandet mellan gruppen och individualiteten och Wool gestaltar deras diskussion. Slutsatsen tycks vara att viljan till gruppen, till samhörighet, är viktig och den optimala sammanfattningen en varm filt. Att allt detta bäddande och flyttande av mjuka filtar, alla möten som går väl och att den trygga musiken sedan också gör mig mycket sömnig är kanske en oönskad bieffekt. Fotnot: Wool dansas i Kalix söndag 19 mars.

Samhörigheten ? en varm filt

WoolKoreografi: Uri Ivgi ochJohan GrebenMedverkande: Ian Butler, Danielle Dietz, Mira Helenius, Morgan Karlsson, Lusia Lazzaro, Siri Lepp, Thierry Martinez, Matthew Kelly Roman och Guido VerwerMusik: Seamus CaterScenografi/Kostym: Natasja LansenLjus: Jackie ShemeshNorrDansChristinasalen, Piteå