Bortom distanserande tankemönster som vi och dem, människa och omgivning eller, för all del, upphovsman och kulturkonsument.
- Man ska inte stå och titta på verket, jag vill att man ska känna det. Verket ska gå rakt in i kroppen, på alla vis. Det är ett spirituellt verk som helst ska gå ända in i själen, säger Alexander Svartvatten.
Han är uppvuxen i Stockholmstrakten, bosatt i Umeå där han förra året avslutade konsthögskolestudierna. Under det senaste året har han tillbringat åtskilliga timmar i en ateljé på Kronan i Luleå. Som 2011 års ateljéstipendiat i Luleå kommun har han i dag vernissage för sin installation (O)mänsklig(g)jord.
Väcka debatt
Med konsten som verktyg vill han samtala om existensen, utifrån ett biologiskt såväl som själsligt perspektiv. Han är vegan med en bakgrund som politisk aktivist och upplever samhällsdebatten som ensidig.
- I mina verk snirklar sig oftast minst två linjer runt varandra, som en DNA-spiral. Där finns något andligt, spirituellt som går hand i hand med det politiskt samhällskritiska. Det har mycket att göra med ens egna upplevelser och hur vi ser på världen generellt, säger han.
Alexander Svartvatten vill snurra igång tankeprocesser kring ämnen som han menar skvalpar i nyhetsagendans bakvatten, såsom utvecklingen inom genteknik och nanoteknik. Samtidigt vill han undvika att skriva människor på näsan. Om den egna ståndpunkten blir övertydlig riskerar syftet att gå förlorat.
- Jag vill röra runt i huvudet på folk som bara den. Jag vill inte att någon ska gå oberörd härifrån. Man ska gärna tänka på det en vecka efteråt, i andra och nya banor. Sedan får man så klart gärna tycka att verket är fint och inspirerande också, säger han.
Bakom Alexander Svartvattens installationer ligger ett tankearbete under längre tid. Men verkens slutliga utförande avgörs under de sista glödande dagarna före invigning. Utifrån lokalens förutsättningar, dess vinklar och vrår, bygger han installationer av insamlat, upphittat eller skänkt material.
- Jag vill att det ska bli organiskt. Jag tar från platsen där jag befinner mig och bygger på jorden.
Människohår
Den här gången använder han sig av sand och stora mängder människohår från lokala frisersalonger. Håret är sammanfogat till täta mattor som kantar besökarens promenad genom installationen.
- Jag vågar inte ens tänka på hur många människor håret kommer ifrån, de ligger sammanflätade i varandra. Det är intimt men för samtidigt tanken till obehagliga saker som har hänt genom historien. Hur människor har blivit tvångsrakade, till exempel. Det är väldigt förnedrande, säger han.
Ilska och kreativitet
(O)mänsklig(g)jord är en fristående fortsättning på förra årets Dolly & The Gelatin King på Bildmuseet i Umeå, där Alexander Svartvatten kommenterade människans relation till djur och natur. Om sina egna känslor inför sakernas tillstånd säger konstnären:
- Jag kan vara arg, visst kan det vara så, men jag vill konvertera den energin. För många människor är det viktigt att få utlopp för ilskan. Men att boxa på en säck är inte så smart. Jag vill göra något kreativt av det. Det här är min väg.
Alexander Svartvatten har mottagit Region Västerbottens kulturstipendium för 2012, för sitt arbete med att vidga formerna för konstnärligt berättande. Nästa stora projekt blir en installation i Umeå.
- Jag kan knappt beskriva det för mig själv. Men det är en slags realitygrej i stadsmiljö. Man kan tänka sig ett äventyrsdataspel där man har ett uppdrag, kanske någon har försvunnit. Man får ledtrådar och kanske kommer det ett brev. Det blir ett knäppt dataspel fast i verkligheten, säger han.