Samexistens mellan bildkonst och underhållning

Med sina i Norrbotten så välbekanta porträtt av människor, de prismatiska ansiktena finns på mångas väggar, är han en slags borgerlig hovmålare. Något som blev ytterst påtagligt när man i Stadskampen, ett underhållningsprogram på TV4, sökte efter porträtt. När Luleåborna hakade ner sig från väggarna och tog bilden till Södra hamn för att se sin stad vinna, blev Erling Johansson därför också en synlig del av underhållnings-Sverige. I Livets goda, utställningen heter så, har man gått ett steg ytterligare i redovisningen av en samexistens mellan bildkonst, underhållning och kommers. Den andre utställaren, Per Svensson, låter flera av de fotografier han använder för att marknadsföra sin reklambyrå bli konst. Med digital bearbetning, duk och fysisk färg ger han fotografierna ny struktur och relief. Resultatet är irriterande. Bilderna har givits liv men är samtidigt kalla. Motiven består ofta av mat. Det är dekorativt och ja, kallt, medan hans strån och vattenbubblor, som verkar komma från en konstgjord värld, är vackra och inte alls insmickrande. De säger, "se vad man kan göra med samtidens teknik." Även Johansson gör bilder för Svenssons företag och ett av hans verk, Polcirkeln, kan man se i ett vinter- och ett sommarutförande på byråns hemsida. I utställningen visas vintervarianten i original. Bilden är ett exempel på hans stramare måleri där varje detalj, ofta stiliserad, har sin avvägda position i motivet. Erling Johanssons del i Livets goda domineras för övrigt av äldre bilder och annat än porträtt, men här finns ändå gestaltningar av människor som likt en decemberlucia intar en scen. Och vad annat är porträttet än att låta den avporträtterade få och för alltid behålla en scen - inte nödvändigtvis att fånga hennes utseende och väsen. Johanssons färger och facetter ska visserligen göra just det senare, men för mig är de i den meningen stumma. Ändå väcker ett av utställningens få porträtt mitt intresse. Det visar en av Sveriges mest välkända manliga skådespelare, Sven Wollter, vars privata också genom åren blivit offentligt. Hans ögon är orange och intensiva, dragen över munnen igenkännbara. I bakgrunden finns en kvinna. Hon är delvis antydd, brunt krull står det med blyerts där det långa, lockiga håret växer fram. Utan efternamn och i motsats till Wollter visas hon i profil. Motivet känns gåtfullt, är hon här för hans skull, hans musa? Eller är han hennes front mot ett yttre rum, medan hon verkar i bakgrunden? Hur som helst är det ett märkligt porträtt , och ovanligt eftersom det är två gestalter i bilden, som går utanför sig själv och leder till diskussionen om det privata och offentliga, om symbiosen mellan konst och underhållning. Går det överhuvud taget att tänka sig konst utan en offentlighet, en marknad och människor som vill äga plats på någon eller båda av dessa spelplaner?

Samexistens mellan bildkonst och underhållning

En gråmulen januaridag i Luleå går jag in i Galleri Skåda. Det är att ställa sig i en av julens överdådiga fruktfat. Rummet dignar av färg, och märkligt vore det väl annars när en av konstnärerna heter Erling Johansson.