Sambandet mellan språk och värld

Den tidigare Lindegren pristagaren och nyblivne akademiledamoten Jesper Svenbro har låtit ge ut en ny volym texter från sitt studiefält, det klassiska Grekland. Jag har fortfarande stor glädje av hans essäsamling Myrstigar som kom för några år sedan. I fyra essäer analyserade han där flera metaforer för talets förhållande till texten och klarlade därvid de tidigaste uppfattningarna om det skrivna ordet och dess förverkligande genom läsakten. Så belystes hur man i klassisk tid förhöll sig till alfabetets magi, det Platons farmakon som stöder minnet men samtidigt gör det obehövligt, som på samma gång ger ett yttrande evigt liv och dödar det. I uppsatsen Försokratikern Sapfo som gett den nya samlingen dess namn, tar Svenbro åter utgångspunkt i Platondialogen Faidros. Denna gång gäller det Sokrates ovilja att uttrycka den starka kritik han känner inför ett torftigt tal om kärlek, som Faidros just har läst upp för honom.Sokrates säger sig vara "klart medveten om sin okunnighet" och kan inte tala om detta svåra ämne utan vill i stället hänvisa till något han tror sig hört av "den ljuvliga Sapfo". Referensen till den kvinnliga poeten öppnar ett vindlande resonemang kring dialogens arkaiska landskap och dettas möjliga ursprung i ett fragment av Sapfo, en landskapsskildring kring ett kärleksmöte. Svenbro vill visa vad Sokrates kan mena med ordet "medveten", att veta tillsammans med någon, eller veta med sig själv, medveta. Sådan är kunskapen om känslor; man kan veta att man älskar och kan kanske klä sin kunskap i ord, påstå, men man kan aldrig bevisa. Så avtäcks en sapfisk syn på vetandet, kunskapen som ett vetande med sig själv.Med sådana precisa iakttagelser avtäcker Svenbro samband mellan språk och värld.Två av bokens kapitel behandlar Sofokles tragedi Ajas som berättar om hjälten Aja(x)s död i Homeros Iliaden. Det är en intressant analys av ett tidigt, men fortfarande giltigt dilemma; Vem har ansvar för ett enskilt liv, är det samhället, den enskilde själv, hans familj eller vänner? Vem skall bära skulden när någon tar sitt liv? Jag skall inte referera analysen - den får ni läsa själva - bara nämna något om stilen. Den tidigare essäsamlingen Myrstigar hade utformats med tanke på en läsekrets av icke-specialister. De läsare som hade vidare frågor hänvisades till de ursprungliga publiceringarna i olika vetenskapliga tidskrifter. Denna gång är det annorlunda. Den nya boken utgörs till stor del av vetenskapliga artiklar och seminarieunderlag, som inte bearbetats för en större läsekrets, vilket gör att jag emellanåt hamnar i utkanten, tappar kontakten och hör inte längre syrsornas sång.De kapitel som ursprungligen varit föredrag eller föreläsningar är emellertid av ett annat slag. Det blir särskilt tydligt i analysen av Sofokles drama, där den akademiska tidskriftens notspäckade text ligger bredvid föreläsningen. De två redogör för samma sak och kan jämföras. Det visar sig att den nedtecknade föreläsningen - alla Platons farhågor till trots - inte alls behöver dö. Tvärtom! Svenbro har ett tilltal, han stiger fram som tydlig person, skapar en situation där retoriska frågor och andra dramaturgiska knep avslöjar att han är angelägen om att läsaren följer med. Man tycker sig höra rösten och läsningen upplevs som en dialog."Vad som nu i själva verket står
på spel…", läser jag och lystrar(!)
nyfiket.