För att direkt anspela till titeln på den generöst (för att inte säga nästan alltför) omfattande revy-happening som Norrbottensteatern sjösatte sistlidna lördag:
Jo då, ibland får man faktiskt vara glad!
Man får då också skratta till störtblödningens yttre gränser åt den (som alltid) eminente Martin Sundbom, när han med närmast hotfull espri och upplöst kroppslig plastik utan mentalt skyddsnät, tar sig igenom ett nummer om en man i total avsaknad av taktkänsla.
Det är också Martin Sundbom som svarat för texten här (och till alla andra sångtexter) och det förtjänar han många och långa extra starka applåder för. Flera av dem är så avancerat fyndiga att de endast förtjänar att jämföras med Povel Ramel-texter.
Någon av så pass ekvilibristisk karat att jag i minnet osökt får upp den fenomenale komikern Danny Kayes helt halsbrytande och ordvrängande paradupprabbling av gamla ryska kompositörer; ett 40-tal sådana i en och samma låt!
I början av 1980-talet, i en annan revy från Norrbottensteatern som jag också recenserade (säg inte annat än att man har varit med en stund ...) och som gick under artistnamnet Jumerviärtillsammansjugladarevi-bli, fanns det ett nummer som den då helt okände Johan Ulveson genomförde. Med absolut tonträff.
Han spelade en riddare, med uppenbara besvär med sitt trixande släpljus. Vi skrattade så att vi ramlade ut ur stolarna på Lillan, där den spelades (detta var pre teaterhuset).
Jag jämställer här och nu Martin Sundboms prestation med Johan Ulvesons. I min bok är detta Väldigt Versalt.
Martin Sundbom bör också honoreras för sin uppgift som förkrympt (jo! säkert!) odalman i sadeln på en dalahäst och i allt annat som han också erupterar i.
Hans kvinnliga motsvarighet är den unga Linn Björnvik Gröder, vars humoristiska temperament räcker till för prestationer från allt mellan klädsamt liderliga flickor till - en mycket övertygande gråsten.
Och Mats Pontén, med absolut tonträff i sin återkommande uppgift som "upprörd samhällsmedborgare" (det är han som aldrig får vara glad) samt som han som hela tiden spanar efter olika "jaktlägen". Också mycket bra samt skrudad i korrekt keps och poplinjacka, som han framför en av slingrig text fylld melodi i.
Therése Lindberg tindrar i vad hon än tar sig för och med en klar och öppen låga i några av sina mera vederhäftiga moment (hon har också svarat för den oklanderliga koreografin). Likaså Karin Paulin, alltid berömvärd och här allra mest så när hon i verbaltandem med brodern Lars Paulin ger en expansiv betydelse åt begreppet "snöra".
Filip Tallhamn är karaktärsskådespelaren som fyller ut där så är nödvändigt och aldrig bryr sig om att glänsa i onödan, men som levererar flera odödliga ögonblick varav "Lasse på lagret" bara är en.
Och musikerna Kalle Nyman och Jonatan Lundberg (den senare inleder med en oförglömlig sånginsats om mobiltelefoner) far omkring som torra skinn överallt; inte enbart som multi-musiker utan ingående även i den skådespelande helheten. På ett väldigt sympatiskt och samarbetsvilligt sätt också.
Och så den tjänsteförrättande magikern Peter Varg, som med jämna mellanrum löste upp verkligheten inför våra ögon och till och med trollade bort Linn Björnvik Gröder (hur gick det till? Nej - jag vill inte veta!).
Så visst får man ändå vara glad ... också ... Men föreställningen är, inklusive paus, närmare tre timmar lång och det är ytterst sällsynt att någon föreställning, någonstans, klarar av att hålla andan uppe så brutalt länge.
Och nej: inte heller denna. Alltså borde stilgreppet "kill your darlings" ha praktiserats mera explicit av regissören och textskrivaren Rasmus Lindberg. Det skulle inte alls förvåna mig om han vet precis vad jag här åsyftar för något (om jag nämner namnet "Jimmy" så erbjuder jag en ledtråd ...) och saker och ting och även spastiskt ryckiga revytexter går ju att slipas och trimmas till och även att elimineras helt.
På det att en trevlig kväll bara riskerar att bli ännu väsentligen mycket trevligare.