En knapp vecka återstår till dopparedan och julkonserterandet fortsätter. Efter jul i folkton och rock’n’rolltappning och diverse andra mer eller mindre bjällerklingande begivenheter har det så blivit dags för organisten Marcus Wargh, sopranen Elisabeth Berg samt körer och orkester att förbereda oss för den stora högtiden genom att i domkyrkan framföra ett antal verk ur den klassiska musikens kanon.
Två stycken av Francis Poulenc har djärvt nog fått bilda fond för en kväll som imponerar såväl genom programmets höga musikaliska klass som dess genomtänkta dramaturgi. Först ut är Konsert för orgel, stråkar och slagverk i g-moll, detta mäktiga, märkliga stycke som markerar inledningen på Poulencs närmande till katolicismen och den sakrala musiken.
Kontrastfyllt och myllrande rikt på stämningar befinner sig detta verk på ljusårs avstånd från de insmickrande juldängorna, ändå är det tveklöst musik som passar en Glädjens högtid. Här finns humor, udda melodik och rytmisk spänst blandat med mörk mystik, dissonans och stunder av andlös stillhet. Det hela blev också ett magnifikt kraftprov för virtuosen Marcus Wargh som tog orgelns hela register i anspråk.
Efter denna urstarka öppning samlas så kör och orkester vid altaret för att vrida den musikaliska klockan ytterligare 200 år tillbaka till mer välbekant glädjemusik ur Juloratoriet av Bach, tätt följt av en innerlig, mjukt tassande duett mellan kvällens båda solister i Jean Sibelius Julvisa innan det är dags att lämna över den musikaliska stafettpinnen till kören som trollbinder med en trio varmt böljande stycken, varav den ofrånkomliga julkonsertsingrediensen Stilla Natt förtjänar ett särskilt hedersomnämnande genom Andreas Söderströms uppfriskande originella arrangemang.
Så flyter kvällen på tills det blivit dags att sluta cirkeln med Gloria, ett av Poulencs mest välkända stycken, för full orkester, kör och vokalsolist.
Här finns samma rikedom på stämningar som i den drygt tjugo år äldre orgelkonserten, bara ännu mer utvecklat och varierat, och om nämnda orgelkonsert utgjorde ett kraftprov för Marcus Wargh är det nu Elisabeth Bergs tur att imponera, inte minst när hon låter sin nyansrika sopranstämma sväva fågellikt i kyrkorummet genom den sublima femte satsen Domine deus, Agnus dei. Storartat.
Det hela var i korthet en sällsynt vacker musikupplevelse av det slag man gärna unnar folk mitt i den jämrans julstressen. Om det var fullsatt? Jodå!