Saligt sväng med Blues-Sven

Sven Zetterberg Bluesband Kulturens Hus/restaurangen - ett arrangemang av Svartöns blues Lördag 3/2-07 Man vet vad man kommer att få, redan innan man har installerat sig för att börja uppleva kvällens upplaga av spelningen med Sven Zetterbergs Bluesband. Och jag menar inte att detta är fel. På intet sätt. Vad jag menar är då att man tveklöst är beredd, på att det kommer att bli en stunds saligt sväng med Blues-Sven och grabbarna; att var var och en av dem presenterar excellent virtuosa insatser på sina respektive instrument och Sven Z. själv, som vanligt, har den själfullaste stämman i kanske hela Norden. Alldeles fullsatt i Kulturens Hus restaurang (där Svartöns Blues enligt uppgift i fortsättningen ska hålla till) och den sortens gemytliga stämning som sprider sig när man har sagt "hej!" till i stort sett varenda en, som också har frågat hur man mår och att det är kul att se att man är ute i svängen igen och - "hur fan gick det för snillet som misshandlade dej då?". Men man må vara hur mycket blues-kung som helst. Sven Zetterberg kan ändå lämna scenen i ett stycke när det övriga gänget kör en stubintrådsbrinnande instrumental-stånkare och ställa sig vid ett ståbord och fundersamt ta sig igenom enstorstark. Han får stå i fred där. Respekt råder. En man får vara i fred, när och om han vill det. Sven Zetterberg, som om det inte vore för den uppstickande Tintin-frisyren, de breda skjortsnibbarna, de coola glasögonen och gitarren, skulle kunna misstänkas för en tjänsteman i blankettverket, har länge ansetts som meriterad som tillhörande den verkliga eliten inom det blues-och soul-etablissemang som finns i Sverige. Men det handlar trots allt om en så relativt begränsad krets, att det klarar man sig aldrig på, bara det. Och cd-skivor finns, säljer puttrande stadigt (det kommer en ny någon gång borta i maj ungefär) och finns till salu vid varje spelning, tillsammans med t-tröjor som det kan stå exempelvis Angel of Mercy på. Men det handlar ju absolut inte om några mera höghushisnande upplagor, i alla fall. Det gäller att gneta omkring ganska kontinuerligt i landet och se till så att inte publiken glömmer bort en. Och kommer inte blueskungen till Haparanda, Kalix eller Morjärv, så kommer dioggarna och entusiasterna därifrån till Luleå i stället. Så går det till i den här branschen. Bluesmusik spelar man för att man är passionerat och hjälplöst förlorad till densamma. Och publiken är lojal närmast bortom det rimligas gränsterritorier ("VISST skriver du att det här var bra? Visst VAR det jättebra? Men när jag ville dansa tyckte de som satt ner att jag skymde? Det var väl dumt?"). Som ett punkthus iförd röd skjorta satt alltså Stefan Sundlöf bakom trummorna och arbetade som en pistonghammare, Bertil Pettersson spelade bas så att man kunde dö för det och Anders Lewén hade en gitarr som det stod målat "The Preacher" på, men det betydde enligt uppgift inget särskilt. Torbjörn Eliasson bakom klaviaturen hade en likadan svart keps som undertecknad och reste sig också ibland och skickade fram ett lagom långt sax-solo mot evigheten. Sexigt och snyggt. Tight som ett par stödstrumpor, alltså. Totalt befriat från stelkramp eller rullatorer. Grabbarna behövde inte ens stå så särskilt bredbent för att hålla balansen. Och kvällens låtar kunde heta Since I´ve Been Loving You, You´re Falling Apart, Down By the River, It´s A Turning Point, I Need A Lot Of Good Lovin´ och även en cover av Fats Dominos I´m Ready. Något stadigare än det här kunde man bara drömma om. För Sven Zetterberg och grabbarna var det ytterligare en kväll på kontoret. För det stora flertalet i publiken en minneskväll att rista in minnet av i närmaste revolverkolv eller något metaforiskt liknande. Det är tur man har ett privilegierat jobb. Någon ska ju ha det också.