Salem växer mot slutet

Det är stor kontrast mellan början och slutet av Salem Al Fakirs spelning på stora scenen. I ungefär 20 minuter vilar en seg känsla som jag anar att även publiken förnimmer. Men när han spelar Keep on Walking mot slutet har han kastat av sig allt det tråkiga och han håller publiken stadigt i sitt grepp. Det är förstås med hjälp låtar som osar hits som man vinner en festivalpubliks hjärta. Och sådana har han ju ett antal av. Roligt nog nyttjar han större ytor av scenen än vad man skulle kunna förvänta sig. Visst, han sitter bakom klaviaturen oftast. Men de gånger han ställer sig upp och dansar känns det mer eftersom han annars är så bunden till sitt instrument. Han står upp, viftar på armarna och ber publiken göra detsamma - och de lyder (de flesta i alla fall).- Dansa ni också. Tänk på träningsvideor från 1980-talet, säger han.På scen hävdar han att han längtat efter att få stå inför en stor festivalpublik. Men i en intervju i Kuriren säger han att det är bättre med mindre ställen. Och så som PDOL ser ut på fredagskvällen är det inte ett litet ställe. Visst, jag tror på honom ändå eftersom han övertygar mig med sin spelglädje. Det här är lika prydlig pop som kläderna Salem och hans band har på sig (kavaj och skjorta). Möjligen kunde man efterlysa lite mer eufori än den som kommer mot slutet. Här finns dock både tekniskt kunnande och känsla. Fotnot: På grund av pressläggning kunde Kurirens recensent inte se hela konserten.

Salem växer mot slutet

Salem Al Fakir Fredag, 20:45, stora scenen