Stina Berges Stenkolshierta är en sparsmakad historia. Nästintill sakral. Där finns ett ärligt Frälsningsarmén-blås och enkelt sals-piano. Frälsis-referensen är inte helt tagen ur luften, Stina Berge har ett förflutet som Frälsis-tamburist. Men hon är sannolikt mer känd som trummis i punkbandet Pink Champagne.Det är något visst med 1980-talets punkkvinnor. För inte så länge sedan var Tant struls sångerska Kajsa Grytt också aktuell med en stillsam platta. Både hon och Stina Berge har blivit vuxna och gör, i femtioårsåldern, vackra och sköra låtar som pilar in på samma sätt som deras punklåtar gjorde då (och ju fortfarande gör, själv är jag för ung för att ha hört dem i realtid). Det är låtar om ett hårt liv, om ett liv på barer eller bara i olika mäns famnar. Fräscht och nytänkande? Inte särskilt. Bara rock och nästan banala texter ibland. Men less is more, det vet vi. Jag gillar bristen på att vilja vara nästa stora grej, typ experimentell minimal datapop. Jonny kom undan för lätt är nästan bäst. Bluesigt och latin-rock på samma gång. På det en vass barytonsax av Gunnar Bergsten. Stina & kärleken är destillerad svensk rock när den skär. Det hade kunnat vara Ulf Lundell eller Plura. Nu är det Stina Berge och hon gör det bra. Rent och chosefritt.
