Saknar tillit till berättelsen

Sorgesång är Siri Hustvedts fjärde roman. Alla fyra finns i fina svenska översättningar. Det stora genombrottet kom med den förra boken, Vad jag älskade, en stark berättelseväv om föräldraskap och svek, och en ton som återkommer i Sorgesång. Det handlar än en gång om intellektuell, amerikansk-judisk, medelklass, åter om kärlek och svek och åter om föräldraskap, även om perspektivet nu delvis är omvänt och mer handlar om barnens oro - också som vuxna - än om föräldrarnas.Erik Davidsen är psykoanalytiker i New York. Han är frånskild, har därför gott om utrymme - i flera bemärkelser - och hyr ut en lägenhet i sitt hus till en ung kvinna och hennes barn. Med sina berättelser tar de plats i hans liv tillsammans med hans vänner, patienter och släktingar. Samtidigt försöker han med hjälp av dagböcker, funna brev och an-teckningar, närma sig sin bortgånge far.I Vad jag älskade stod konsthistorikern Leo Hertzberg i centrum - han återkommer för övrigt i den nya romanen, det är samma värld - och då handlade det bland annat om konstens betydelse för förståelsen av våra liv. Den här gången är det en psykoanalytiker som ska hjälpa oss att förstå våra liv som berättelser. Konstruktionen blir tydligare, ibland alltför tydlig och med viss sorg upplever jag detta som en återkommande svaghet, en bristsjukdom hos den nya litteraturen; att dessa konstruerade berättelser tenderar att förlora i autenticitet.Vi har benägenhet att läsa texter - också skönlitterära - som sanna. Det finns - har i alla fall tidigare alltid funnits - en grundläggande tillit, en vilja till förtroende i tilltalet när vi berättar för varandra. De senaste årens stormar kring Lundgrens och Marklunds romaner är tydliga uttryck för en sådan läsarförväntan, en beredvillighet att ta del av något som är sant, lyssna till något som liknar eller kan tas för sanning.Borges har vittnat om det och Johnson förstås. Och Joseph Conrad talade tidigt om sanningen som en ambition, och om författarens erfarenhet som textens källa. Av den enskilda smärtan, ur den egna erfarenheten gestaltas något allmängiltigt, något som kan bli en sanning för läsaren.Siri Hustvedts Sorgesång är Lars Davidsens berättelse och han berättar i första person. Det är hans röst vi tänker oss, hans röst vi nästan hör, när vi läser "jag", men det är en kvinna som berättar.Det finns en spänning kring autenticitet och genus. "Madame Bovary, det är jag", utbrast Flaubert, den moderna romanens skapare, och menade kanske att all litteratur i någon mening är självbiografisk. Men jag tänker också på den danske författaren Klaus Rifbjerg som i jag-form en gång berättade om hur det känns när man cyklar i nerförsbacke och förnimmer fartvinden svepa över bröstet. Just vid kanten av behån. Eller PO Enquist som lät Marie Curie berätta om känslan av att bli penetrerad av en man - och där tappade jag förstås tilltron till den texten. Men det gäller inte bara genus. Lars Gustafsson lät sin hjälte i En kakelsättares eftermiddag kakla golvet i SAS cateringkök. Där försvann tilltron direkt - Gustafsson kunde lika gärna ha låtit sin illa påhittade yrkesman tapetsera storköksgolvet. Porträttet av den funderande arbetaren blev ett skämt.Det är sådana tankar Sorgesång väcker. Jag hör rösten, ofta är den vacker, men tycks ofta konstruerad och därför manipulativ och jag litar inte på vad den säger. Jag hamnar utanför.

Saknar tillit till berättelsen

Siri Hustvedt Sorgesång Norstedts Översättning: Rose-Marie Nielsen