Det är svårt att överhuvudtaget se vad som händer på Badhusscenen. Alla barn som sitter på sina föräldrars axlar skymmer sikten. Jag skymtar Ulrik Munthers buspojkekeps och försöker fokusera på hans skvaliga poprock men det är inte det lättaste, det finns liksom inget där att lägga fokus på. Jag tittar intensivt på en gullig cockerspaniel för att bli på bättre humör. Det funkar. Balladen Life med Munther bakom pianot funkar bättre än de övriga, jämntjocka låtarna. Även Sticks and Stones sticker ut lite med sin tempohöjning.
Sist jag såg Ulrik Munther var på Kirunafestivalen förra året. Då hade han vunnit Lilla Melodifestivalen och gjort youtube-karriär med en akustisk cover på Lady Gagas Born this way. Nu har han vuxit till sig lite, släppt en skiva och har fler låtar på sin repertoar. Ulrik Munther är väldigt begåvad på alla sätt men han saknar något väsentligt: förmågan att förmedla en känsla, vilken som helst. I årets Melodifestival tävlade han med låten Soldiers och tog sig till final i Globen. Soldiers är också den låt som får allra mest bifall från publiken på Luleåkalaset. Barnen längst fram sjunger med och ljuset i deras ögon är svårt att bortse från. Det spelar faktiskt ingen roll vad jag tycker. Det här är ju deras stund.