Sagor och swing med Detektivbyrån

Martin Molin tar sig an klockspelet med samma seriositet som, typ, Glasvegas tar sig an sina mörka elgitarrer. Det kan tänkas att Detektivbyrån live inte skulle ha mycket att erbjuda på den visuella fronten. Syntharna är till exempel förprogrammerade. Men Anders Flanders röjer på sitt subtila sätt över ackorden på dragspelet. Och Martin Molin är helt inne i klockspelet. Om det ändå kunde vara så här jämt. Man kunde gå på en spelning med ett band mitt i veckan och de skulle vara som Detektivbyrån. Jag lovar att vi skulle få ned sjuktalen, misshandelsfallen, depressionerna. Stan skulle sprudla. Batteristen Jon Nils Emanuel Ekström berättar att utan Luleå skulle Detektivbyrån inte ha funnits i första taget. Och skälet? Breach. - Ni kanske tänker att det inte hörs. Men varje gång jag spelar något så tänker jag på Breach. Neonland låter precis så som bandet beskriver den, som en speldosa. Nu börjar barnen leka i lokalen. Luften blir fri och lätt att andas. Glädjen sköljer över. Det är hoppfullt oavsett snack om influenser från Breach. Yann Tiersen hörs förstås fortfarande, det har jag och många andra redan sagt. Efter att ha sett dem live, ändrar jag åsikt. Visst hörs han fortfarande men jag är övertygad om att Detektivbyrån nu slagit sig lös från sin ständiga referens och istället mutat in ett eget litet hörn inom svensk popmusik. Kärlekens alla färjor gör att jag smälter. Det är så fint. Drömskt minus kärleksklyschor - tack för inga texter!

Sagor och swing med Detektivbyrån

"Nu börjar barnen leka i lokalen. Luften blir fri och lätt att andas. Glädjen sköljer över. Det är hoppfullt oavsett snack om influenser från Breach", skriver Norrbottens-Kurirens nöjesredaktör Nina Svanberg som såg Detektivbyrån i Kulturens hus på onsdagskvällen.