Barn har samma rätt som vuxna till scenkonst av högsta kvalitet. Frågan kan inte drivas av barnen själva, därför måste vuxna ta ansvar. Det menade regissören Suzanne Osten när hon på måndagen gästade barn- och ungdomsteaterfestivalen, LUBU, i Luleå.
Följden av den, tyvärr inte alltid så självklara, utgångspunkten är naturligtvis att barnkulturutbudet förtjänar samma måttstock när just konstnärlig kvalitet ska bedömas.
Ytterst handlar det om barns rätt att tas på allvar. En sexåring är inte mindre öppen för känsla, tanke och slutsatser än sin förälder, snarare tvärtom.
I ljuset av den diskussionen är dansföreställningen Bakeriet, baserad på dikten Det bor en gammel baker av den norska poeten Inger Hagerup (1905-1985) ett praktexempel. Bakeriet är ett verk där ensemblen ingalunda tar genvägar i villfarelsen att barn är mer lättköpta. Nej, bakom detta allkonstverk anas en tuff och ambitiös repetitionstid med smärtande muskler, plötsliga tvivel och konstnärliga genombrott som aldrig skulle ha nåtts utan just dessa tvivel.
Målgruppens ålder är egentligen oväsentlig. En så här genomarbetad föreställning är en gåva till både liten och stor.
Det här är berättelsen om ett litet bageri, isolerat på en ö där flyktiga drömmar korsar handfasta rutiner i evig cirkelgång, ackompanjerade av tidens obevekliga tick-tack-tick-tack i väntan på ... ja, vadå?
I programbladet står:
På en øde øy i havet står et lite bakeri
I bakeriets varme indre bor tre bakerinner
Tre mestre i kunsten å bake brød og kake
Det eneste de venter på rett nå
Er de som skal få kjøpe og få smake
De tre dansarna är instängda i ett dockskåp med arbetet som vaccin mot tomheten. Det är ett bageri, alltså bakar vi. Oavsett om någon kommer för att smaka eller inte. Därute i mörkret passerar ett fartyg, hoppet lever.
Mjölet dammar i luften, degen jäser över och knådandet blir rytmer.
Stundtals är det faktiskt roligt på det där kladdiga Tårtan-viset, om ni minns Carl Johan De Geers och Håkan Alexanderssons barnprogram från 1972, men där stannar också likheten. Bakeriet rymmer så mycket mer än deg.
Tvångsmässigt vrider dansarna upp varandra med en stor nyckel - självbevarelsedriften - för att inte stanna av och frysa till minnen. Blåkallt scenljus bygger enslig stämning, perfekt matchat till musiken, och övergår i mjukare sken när fantasin skär en reva till världen utanför.
Bakeriet är en föreställning om liv och längtan, med många bottnar och för alla sinnen. Intrycken förstärks av bageridoften, de bakar verkligen på scenen. Efteråt bjuds publiken att smaka av kakorna.
Det är sagolikt vackert, hela vägen.