En stor röd måne hänger över ett kärr. Gröna växter med långa rottrådar. Ett par händer i djupet.
Pärmens baksida visar en svart granruska mot en grön himmel. Följande strof står att läsa: ”Vi ska alla tvingas dö, finnarna bara lite mer än vi andra. Vi måste hålla fast vid något, om så än bara detta lilla.” Omslaget väcker förväntningar om originella texter.
Jerker Sagfors heter författaren. Detta är hans andra diktsamling. Han är mångsidigt verksam i Trollhättan, där han basar för föreningen Dekadans som anordnar poesifestivaler i staden. Dessutom ägnar han sig åt musik, skriver sångtexter och hinner också vara gymnasielärare.
Den nya boken är fyrstämmig. För det första hörs röster som beskriver karelarna, för det andra rör ett antal dikter byn Federsee, där Moorleiche, (tyska för kärrlik) utgör ett tredje motiv, och för det fjärde finns anteckningar från en observatör i Strasbourg.
Detta är ju förbryllande och läsaren kan förskräckas över att byborna tror att karelarna liknar djur:
Finnen parar sig inte som andra,
utan som hunden och klockgrodan.
Den knullar knästående i snön
bak vedtravar och uthus.
När det är hungersnöd i Karelen biter ”finnhonan” ihjäl de svagaste ungarna. Det påstås till och med att en finne korsfäste Jesus.
Sagfors vill med dessa uppenbara lögner visa hur främlingsfientlighet uppstår i en liten lantlig avkrok där folk har det svårt. Karelen kan stå för vilken avlägsen provins som helst, och byn Federsee är kanske tysk men kan vara en fattig by var som helst i världen. Betraktaren från Strasbourg har en ”objektiv” röst som rapporterar om katastrofer som luftskeppet Hindenburgs störtning och om polarrävarnas utdöende till följd av det varmare klimatet.
Kärrlikdikterna fungerar som kusliga påminnelser om vår förestående död. Frågan är om inte dessa ofta vackra dikter till sist handlar om vår undergång. Vi har naiva förhoppningar om att allt kommer att bli bra, men växthuseffekten, främlingsfientlighet, växande hat mellan folkgrupper och kommande krig hotar vår värld. Luftskeppet som går under i ett eldhav blir en metafor för kommande katastrofer:
Familjerna söker varandra, samlas i små grupper.
Bakifrån hörs skott från soldaternas automatgevär.
Ljud som kommer närmare.
Det är bara att vänta.
Hålla barnen i handen och säga att allting kommer att bli bra.