Sagan om konungens återkomst

Tredje julen i rad som vi på bio får leva oss in i den värld som skapades av John Ronald Reul Tolkien (1892 ? 1973) och det går naturligtvis att säga mycket om nya zeeländaren Peter Jacksons filmatisering av Sagan om ringen-trilogin, men det går ändå inte att komma undan att den i allt väsentligt är virtuost och episkt helt drabbande och även magnifikt suggestivt underhållande. Samt gripande. Detta är ju ändå, till sist, kanske allra främst en berättelse om medmänsklighet och vänskap och när vi till sist har återkommit till Fylke och tar farväl av den lille tappre ring-bäraren Frodo Bagger ? då är det närmast omöjligt att förbli helt emotionellt opåverkad. Det har varit en fantastisk resa och när, om gissningsvis ett drygt halvår, även den utökade dvd-versionen av Sagan om konungens återkomst föreligger, så handlar det sammanlagt om över tio timmar av material från den värld som Tolkien introducerade oss för. Det är över 30 år sedan jag läste böckerna men när jag sett filmerna har mycket av stämningarna från läsäventyret återkommit. Somligt från böckerna har försvunnit och förändrats i filmversionerna; förmodligen av nödvändighet, men allt det väsentliga finns ändå kvar och vissa sekvenser har också understrukits på ett väldigt kraftfullt sätt. Som i den nu aktuella filmen, där man tackar en högre makt för att det trots allt existerar en stor bioduk ? för hur hade annars upplevelsen av de monumentala fältslag som skildras kunnat gestaltas? Alla detaljerna, allt det myller av folk och monster (?olifanterna?, de maskiner som vräker i väg stenar med mera) kräver ju en stor bioduk för att på någorlunda rätt sätt kunna förmedla hela suggestionskraften i berättandet här. Naturligtvis handlar det om datateknik till viss del. Men slaget om makten över Midgård innebär en blandning av teknisk virtuositet och en närmast militärisk träffsäkerhet i berättandet, där Peter Jackson bara kan få högsta möjliga poäng. Det är Aragorn, som här framträder som den kung han har varit förutbestämd att bli, och alla de andra hjältarna mot de med skruvade huvudformer och definitiva dentala problem försedda orcherna. Det är gott mot ont. Och det är en sista strid som man verkligen mycket sent kommer att glömma. Frodo och Sam vandrar mödosamt i dödsskuggans dal med Domedagsklyftan som sitt mål. Där ska Frodo, slutgiltigen, stävja ringens ondskefulla kraft genom att släppa ner den i den kokande vulkanen. Som vägvisare har de med sig den enormt fascinerande lilla kringhoppande figuren Gollum, som till sist lyckas få tag i ringen och utkämpar en drabbning på vulkanens kraft. Jag kan inte annat än tycka synd om och beröras av Gollum, eftersom han en gång var en helt annan person och man i inledningen till den nu aktuella filmen får bevittna hur han dräpte sin egen kusin och därmed blev ringens eviga fånge. Andy Serkis spel, inne i den datoranimation som rätteligen är Gollum, borde absolut rendera honom något slags Oscar. Så grundligt annorlunda och imponerande är det. Visst är även Elijah Wood och Sean Astin utomordentliga som Frodo och Sam. Och Liv Tylers skönhet som Arwen, som har betydligt större utrymme i filmen än i boken, är enbart av den helt andlösa sorten. I stort sett alla rollerna är för övrigt begåvat tillsatta men extra + bör ändå tilldelas Viggo Mortensen, som Aragorn och Ian McKellen, som trollkarlen Gandalf. Så ... tillåt er verkligen att slitas med ut på äventyrets stigar och att resolut imponeras, av Sagan om konungens återkomst. Det här är berättarkonst förmedlad på en konstnärligt mycket hög nivå och de dryga tre timmar som det tar att se filmen försvinner i det närmaste spårlöst. En upplevelse, mina damer och herrar. En sällsamt stark upplevelse.