Har man varit med i den norrbottniska kulturdebatten ett tag känner man igen situationen. Vi har sett det tidigare, ett exempel är diskussionerna om ett Kulturens hus i Luleå. Den frågan stöttes och blöttes under mer än ett halvt sekel.
Lösningen kom först när en ledande politiker satte ner foten och sa att detta är viktigt, ett sånt hus ska vi ha! Opinionen hade visserligen urholkat stenen under lång tid, men det var först när frågan omfamnades av de mest inflytelserika politikerna som det blev möjligt att bygga.
Nu svajar politikerna inför beslutet om ett Dansens hus i det gamla Åhlénshuset. Landstinget med sin nya politiska ledning verkar inte intresserade, i Luleå kommun är de styrande tveksamma till att genomföra satsningen utan regionalt stöd, trots att staten genom Kulturrådet säger att de kan tänka sig att gå in och bidra med finansieringen i alla fall.
Slutsatsen är solklar: Utan drivande ledande politiker händer ingenting inom kulturområdet. Kulturpolitik har aldrig stått högt i kurs, men de senaste årens regionalisering av kulturen har tvingat ut även kommunalråden och landstingsråden på banan, vilket skapat helt andra möjligheter jämfört med tidigare. Kulturen har tagit plats i politiken, något som haft betydelse för en rad satsningar runt om i Norrbotten. Nu ser jag en oroande tendens i ledande politiker som inte träder fram och tar strid för viktiga kulturella framtidsfrågor. Säg inte att vi återgått till den gamla ordningen, tanken är nästan omöjligt trist att tänka.
Dansens hus är en viktig fråga i en stad med ambitioner att växa, men som har dokumenterat svårt att locka unga kvinnor att stanna kvar eller flytta hit.
Tiden lider. Kom igen nu politiker!