Hos litteraturen är han ständigt, om inte i publicerad form så i läsningarna, i den eviga dialogen mellan ord och vara, eller mellan ord och andra ord.
Brytstycken är en i allt igenkännlig uppvisning av ett författarskap som består av en sällsam legering av hedonistisk kärleksdyrkan, anarkistisk frihetslängtan och en uppenbar sentida påverkan av fransk språkfilosofi av postmodernt slag. Deleuze springer förbi i texten och ett citat av Derrida fungerar som devis, ”Det finns två sorters skrift: den som är suverän och den som är servil”.
I övrigt är allt sig likt, det är mycket roande och mycket ojämnt. Ofta nog har dikterna ett lysande uppflog för att därefter ta mark med störtande förnumstigheter, med poängen lite för tydligt utpekad. En pedagogik som inte verkar störas nämnvärt av författarens ständiga försäkringar om oväld och oberoende.
Som väl följande citat visar:
”kärleken är det stora arbetet
den är också likbålet för kapitalismen
det går att överflygla ickekärleken i samhället eftersom
det går att överflygla den inom oss själva
man kan börja med att vända ryggen åt överheten
och sluta lyssna på deras konfliktkampanjer”.
Det blir inte så bra, den lyriska inledning följs av en polemisk, till handling uppmanande slutsats, en pseudoaforism som uppmanar till lite olydighet och därmed definitivt avdödar dikten och dess laddning.
Utrop mot en vansinnig världsordning, mot ett Amerika av profitär ondska, ett Sverige av mer schablonbeskriven konformism och sånger till en kärlek som borde förlösa allt och alla. Det minst intressanta är den svårtuktade ordtillblivelsen hos Säfve, tungfotade neologismer som sällan träffar rätt. Till det mest angelägna (förutom det goda humöret) hör de språkhistoriska och –filosofiska betraktelserna. Avklarnade satser från ett skrivande liv som trots alla försäkringar om motsatsen ändå skaffat sig distans och överblick,
”vi måste återvända till alla överkörda
och söndertrasade begrepp
än en gång
om och om igen….”.
Och i samma avklarnade ljus märks nog också en uppgivenhet inför maktens väldighet, eller kanske det som förr kallades ödets obeveklighet, trots åtskilliga uppkäftiga upprop och avvisade dialoger från den skrivande pugilisten,
”vi har hamnat i ett ekorum
varken abstraktion eller realism leder vidare,
vi når aldrig framtiden och aldrig det förgångna”.