Så var det dags för allas vår Eric Saade att släppa sin andra skiva i ordningen. Saade vol 1, som på grund av ett enormt låtskrivarflow fick delas upp i två skivor, varav den andra, Saade vol 2, släpps i november. Han har alltså själv varit med som låtskrivare tillsammans med bland andra Fredrik Kempe och Jason "Ginn" Gilli.
Henrik Edenhed, som varit inblandad i ett antal BD Pop-produktioner, har varit med och satt ett signifikant klart sound på de detaljpolerade mixarna.
Risken man tar med ett så här hårt producerad ljudbild är att man lätt polerar bort all friktion, och där med reducerar låtarna till en mainstreamfåra där allt tycks flyta samman i en grå smörja.
Själv lyssnar jag inte på radio. Så jag kan inte relatera till den här "ofrivilliga" matningen av Eric Saade, och främst melodifestivallåten Popular, som tycks spelas överallt hela tiden. Och det är klart att det här inte är musik man vill lyssna på dagarna i ända.
Man blir inte Michael Jackson bara för att man har avklippta handskar, solglasögon och en skinnjacka med lite vita stripes på. Man blir inte ens den fiktiva superstjärnan Powerline i Janne Långben The Movie. Det går inte ens att jämföra. Även fast jag vet att många barn ser i Saade det som jag såg i MJ. Sorgligt nog får de någonting som är mycket sämre. Samtidigt är det sju resor bättre än både Darin, Tove Styrke och Danny, som ju också mest uppskattas av barn. Saade försöker inte knulla sönder tv:n med råddjursögon. Inte heller flåsa sönder låtarna med kåta andetag. Samtidigt är han heller inte Disneyfierad som High School Musical och Jonas Brothers. Det, mina vänner, är en svår balansgång, som ingen i detta land tidigare klarat. Det är en konst att vara bred konstnär.
Som stort fan till kommersiell pop så som Lady Gaga och tidigare nämnda Michael Jackson (visuellt teatralisk och lättsmält pop är ibland det enda som hjälper mot akut ångest), så är jag alltid intresserad av att höra vad som spottas ut i den breda fåran.
Oftast är det ju ren smörja, men inte den här gången. Jag tror att Saade har någonting här. Alla Sveriges barn kan ju inte ha fel. De har givetvis inte helt rätt heller, de är ju barn, men så sjukt dålig som vissa verkar tycka att Eric Saade är, det stämmer inte alls.
Om jag själv kommer att lyssna på detta kan ni nog räkna ut på egen hand.