Framförallt är The Perishers väldigt kompetenta. Och förlåt, jag vet vilket vedervärdigt uttryck det är att sätta i pränt. Men det är så: allting låter helt suveränt och varje slinga är fullständigt genomarbetad och avvägd in i den perfekta ljudbilden. Jag tycker att det är tråkigt, även om det för den skull aldrig är dåligt. Varje del i arrangemanget, varje ton i pedal steel-gitarren, varje versrad i sången och varje ackordsföljd i harmonin är så säker och proffsig att det bara mynnar ut i ett stort ljummet medelvärde. Det jag menar är att de lider av att vara så här duktiga. Det blir aldrig spännande. De skulle kunna dra av värsta gitarrsolona, eller explodera, om de bara ville, men i stället väljer de att hålla tillbaka, och då kommer de aldrig ifrån den där ofördelaktiga kompetent-rocks-känslan. Less is more. Not.
