Till skillnad från typ Nirvana-inspirerad musik, som är det sämsta som finns, så verkar det vara en kvalitetsstämpel i sig att inspireras av JAMC. Antingen drar det åt ett reverbindränkt håll, med episka melodier och allvarsam estetik, som med Glasvegas. Eller så blir det så här, som Ringo Deathstarr. Ett långt och larmigt oljud, snarare än ett album, där man, om man lyssnar noga, kan urskilja korta lättsmälta kaliforniensoliga poplåtar bakom.
Visst kan man dra paralleller till punkband som Sex Pistols och The Ramones, och visst kan man spåra skotskt pop-noise både en och nio gånger. Det kan även påminna om South Ambulance och Spiritualized ibland; men vad gör det? Ingenting. Känslan de förmedlar är unik. Det är någonting fräsch och nytt över det här bandet. Det intressanta är att det inte sitter i låtskrivandet. För lyssnar man bara på ackorden så låter det exakt som Sex Pistols och JAMC. Det är något annat.
Det är inte idén om att dränka allting i oljud, för den idén kommer från bröderna Reid. Men det är ändå i soundet det sitter. Lite som när jag först fastnade för MGMT. Man hör influenserna, och det är gamla band, men ändå känns det så otroligt fräscht. Det har med teknik och smak att göra. Hade man kunnat göra så här på 80-talet så hade man antagligen redan gjort det. Men nu är det inte så. Och då är Ringo Deathstarr plötsligt det intressantaste skivsläppet i år. Hittills.
Trots det helt töntiga namnet. Men vande man sig vid Glasvegas och Bad Cash Quartet, så varför inte.