För tredje gången startar Mia Skäringer upp turnén "Avig Maria – no more fucks to give", som hade premiär förra året och bland annat satt nytt publikrekord med fem utsålda Globen-kvällar.

När biljetterna släpptes till nypremiären i Coop Norrbotten Arena tog de snabbt slut och Skäringer fick sätta in en extra arenashow på torsdag, vilket blir det nya premiärdatumet.

Efter en ledig sommar har artisten "återerövrat" materialet och under onsdagen drar hon igenom föreställningen på en sista repetition i Luleå.

– Det känns lite som att materialet kommer ut på olika sätt vartefter tiden går. Jag har pratat om de här sakerna i tidigare föreställningar, jag har vridit och vänt på manligt och kvinnligt. Hur en man får bete sig och som är helt otänkbart för en kvinna. Många av de ämnena har jag hållit på med länge men det kom rätt i tiden när #metoo briserade, berättar hon.

– Då fanns det en väldig kraft under första gången vi körde, en förlossning av känslor från olika håll. Sedan fick det marinera sig lite och kändes annorlunda i andra ronden och nu, när det har gått ett år sedan vi hade premiär men två år sedan #metoo, silar man allt i en pasta-sil och det renar sig själv. Nu känns det mycket mer tungt, allvarligt, direkt och sorgligt. Mycket har hänt och mycket har inte hänt. Men framförallt det känns det roligt att spela igen, kärnan i "No more fucks to give" är ändå en kvinna som berättar sin version av det hela.

Har det varit bra med ett break sedan i mars?

– Ja, det tycker jag. Den lever sitt eget liv och formar sig. Vi gör inte om mer än vad vi behöver, vissa grejer vrider man och vänder efter temperaturen i nutid, men annars är det en berättelse från början till slut. 

– Den är väldigt rolig, väldigt dråplig och ganska sorglig periodvis. Och ganska arg – men inte arg på någon på det sättet. Det har varit en del snack om att det är få män som kommer, men man behöver verkligen inte bekymra sig (skratt) – det är ingen i publiken som blir uthängd. Det kanske bara är ovant att höra en kvinna som berättar något man får känna igen sig i. Jag vet inte vad det är som gör att det mestadels är damer där, men det finns inget argt aggressivt mot männen på det sättet.

Jag såg på Instagram att du skrev att folk – som inte varit där – tycker att den är exkluderande.

– Ja, precis – de som inte varit där. Det säger det mesta, det är ett snack som går. Det är en förminskning i sig eftersom vi kvinnor kan känna igen oss i både män och kvinnor. När jag ser (Henrik) Schyffert säger inte jag "det där var bara för män, bara killhumor". Jag kan ju skratta och känna igen mig i situationer som jag inte har upplevt själv. Även om jag är kvinna och han berättar något som har med att vara man att göra, det spelar inte mig någon roll. 

– Men jag tror att en del män kan förklara det som att det är därför de inte dyker upp, att det är kvinnohumor. Det är något att fundera över. Men i övrigt bryr mig inte så mycket, jag har nog med folk som kommer ändå. Jag fokuserar inte på att få dit de som inte vill komma, det är ju dumt.

Ja, det är sjukt många andra som vill komma. Hur upplever du det?

– Det har varit en helt galen fantastisk resa. Jag har jobbat ganska tight med min publik i många år och den har lagat mig lika mycket ... det är en överenskommelse på något vis. En ganska lång resa som började när jag gjorde "Dyngkåt och hur helig som helst" för flera år sedan och som har spår i den här föreställningen också. Vi har skrattat och känt igen oss i varandra och gjort den här resan ihop. Nu var tiden mogen. Det är helt galet fint, en riktigt käftsmäll av kärlek. 

Vad gjort som gjort "No more fucks to give" så populär?

– Alltså ibland lyckas man ju sätta bollen i krysset, det är inte svårare än så. Det är en kombination av ett envist långt arbete med min scenpersonlighet och mitt material, där jag knutit ihop sång med karaktärer och ett manus som jag själv skrivit under lång tid. Sedan hade jag nog hjälp av tidens anda också. Jag kom med mitt material i rätt stund.

Det måste kännas mäktigt?

– Ja, absolut. Galet mäktigt. Det är också fint att alla lyssnar så, det är sällan vi har upplevt något stök eller så. Det är en enorm lyssning och respekt i rummet för det man pratar om. Det är en riktig glädjekick och nu när det är sista gången känns det extra mycket, varje kväll kan man räkna gångerna man får uppleva det här. Jag ska försöka njuta. 

Nervöst?

– Det är det alltid, men det är något jag får vänja mig vid. Total dödsångest. Mest för att jag ska glömma någon viktig bit eller så, men det ingår i paketet. Det blir inte bättre med åren heller, det blir värre och värre. 

Som Luleåbo kan jag inte minnas någon som gjort två nästan utsålda arenashower i rad.

– Vad bra, det är jättehärligt. Det är kul att åka upp, jag får många förfrågningar om att komma och det känns som rätt val att åka upp nu. Sedan trivs jag väldigt bra i både Luleå och Umeå, det finns en skön energi. Ett lugn, samtidigt mycket kultur, en frisk och levande stad.

Mia Skäringer kommer till Luleå under onsdagen och stannar kvar till lördag då resan går söderut mot Örnsköldsvik. Maken Gabriel Lázár, som jobbar med produktionen, och femåriga sonen Leelo följer med på hennes resa. 

– Det blir mycket häng med lillpojken, men också långa promenader och lite god mat skulle jag tippa. 

Då lär folk se dig på stan i Luleå?

– Ja, det lär de göra. Jag hörs ju om inte annat.