Inte ens en minut tar det för recensenten på Kulturradion att såga de tre ungdomsromanerna som är nominerade till årets Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok. Inte ens en minut. Hon har två invändningar. Ett: Författarna, alla män, tycks ha vaga minnen av sin egen ungdom. (Här låter hon en av böckerna utgöra exemplet för alla tre.) Två: Författarna, alla män, lyckas inte skildra flickor på ett trovärdigt sätt. Punkt. Slut. Inget mer.<br>Hon berättar inte vad böckerna handlar om, går överhuvudtaget inte på sådant som form, språk, stil, nämner inte ens att en av böckerna är ett slags nyskapande bilderbok med illustrationer på varje sida. Hon säger inget om författarskapen i övrigt, sätter inte in radiolyssnarna i något sammanhang, inte att en av dem, en mycket känd deckarförfattare här begår en genredebut, inte att två av författarna tidigare har varit nominerade till samma pris, varav en fick det. Nej, nej, inget sånt. Hon bara tjopp, tjopp, och så är det klart.<br>Författare till barn- och ungdomsböcker blir med tiden ganska härdade när det gäller bemötandet av deras alster, det kan se ut hur som helst; helsidor inför julhandeln där en person läst typ trettiofem böcker och ger varje bok en rad; recensioner som avslöjar hela händelseförloppet i boken; barn som recenserar; stendött intresse för konstnärligheten; och ofta ? total tystnad.<br>Det finns mycket att säga, till exempel att det naturligtvis är fullkomligt omöjligt att recensera prick alla böcker som kommer ut i Sverige, vi har inte tidningssidor och etermedieminuter så att det räcker och det finns säkert publikationer som mår bäst av att inte sättas under lupp. Men när en massa böcker varje år hanteras ovarsamt och slarvigt av kritiken bara av det skälet att de tillhör en viss genre, då får man lust att slå sin lilla näve i bordet.<br>Jag kan precis föreställa mig snacket på radions kulturredaktion. ?Fan, här ligger de där tre ungdomsböckerna som är nominerade till Augustpriset, vi borde kanske göra nåt. Kan inte du ta dem, L., du har ju en tonåring hemma?? Det är kanske fånigt, men jag brukar roa mig med att tänka på hur det skulle vara om man behandlade den så kallade vuxenlitteraturen på samma sätt. ?Har inte du en släkting som sitter i fängelse? Jag tänkte bara, vahettere, Klas Östergrens senaste, vore inte den något för dig?? Ett vanligt fenomen när det gäller framför allt ungdomsböcker, och som nämnde kulturradiomedarbetare var inne på, är att man ifrågasätter trovärdigheten. Trovärdighet i en mycket speciell bemärkelse, nämligen inte gentemot berättelsen, utan gentemot verkligheten. <br>Det ställs ofta i kritiken krav på att just ungdomsböcker ska skildra ungdomar ?som de är?. Som om alla människor mellan säg tolv och 17 är likadana. Som om de tänker likadant, handlar likadant och har samma erfarenheter. <br>Man tänker sig uppenbarligen att alla ungdomar lever identiska liv och också helst ska läsa böcker om ungdomar som är precis som dem. Hur kul på en skala, jag bara undrar? <br>Jag har förresten läst en av de sågade böckerna, Eddie Bolander och jag av Bo R Holmberg. En återhållet känslosam berättelse om en artonårig pojke som ska träffa sin pappa för första gången på åtta år. Just så, pojke och pappa, runt dem kretsar berättelsen. Att såga just den boken för brister i kvinnoskildringen, ja, jag vet inte vilket adjektiv jag ska använda. Fisigt, kanske.
