När komikern Hasse Brontén tröttnade på polisjobbet för några år sedan gick han en ståuppkurs på Dramatiska institutet ledd av Adde Malmberg som, minst sagt, gav honom mersmak. Det ena ledde till det andra och 2004 hade han plötsligt gjort sitt första uppträdande som ståuppare.
Det var just berusade människor som fick honom att ledsna på polisyrket. Skulle han som komiker slippa folk som fått i sig för mycket bärs? Knappast. Faktum är att de flesta ståuppkomiker någon gång fått en häcklare på halsen som anser sig vara roligare än komikern på scen. De är knepiga. - Det är olika hur man bör göra för att stoppa dem. I Karlshamn var det en tjej som satt vid scenen och svarade i telefonen riktigt högt. Jag gick ner och tog hennes telefon och pratade i den. Jag försökte också förklara för henne att hon inte kunde tala i den medan jag jobbade. Så det blev lite roligt. Några andra började yla och då kontrade jag mot dem. När jag sedan vänder mig om har tjejen gått upp på scen och hon försöker ta tillbaka telefonen, skrattar Hasse Brontén. Den typiska häcklaren är en man som anser sig vara roligare än komikern som står på scenen. - Men man kan väl säga att 99 gånger av fallen så är han inte rolig. Det bästa är när häcklaren är så dum att den övriga publiken går emot personen i fråga på direkten. Då kan man vara hårdare mot honom. När denna inte är så taskig och man försöker trycka dit honom direkt kan det slå tillbaka mot komikern, säger han. Det är först och främst improvisation som gäller när man vill trycka till en häcklare. Den klassiska kommentaren "Jag kommer ju inte till ditt jobb och stör när du står och kopierar papper" fungerar inte särskilt väl i praktiken, förklarar Brontén. SjälvmedvetenBetnér, Schyffert och Wahlbeck är några av Sveriges mest namnkunniga komiker. Det är mycket lättare för etablerade komiker att genast vinna över publiken. Brontén har inte samma auktoritet i den ställning som han har - trots att han börjar bli ett någorlunda känt namn (Parlamentet, Extra, Extra, Grillad) - och då blir det inte samma tryck i det som han säger. Publiken granskar hellre en sådan komiker med ett kritiskt öga. Han medger att Luleåshowen som äger rum den 29 december redan börjat spöka i hans huvud (han blir lättad när jag förklarar att Restaurang Luleå inte är ett sunkigt ölhak). - Jag har redan börjat fundera på att, shit, här är man stockholmare, och har "everything against me", skrattar han. Förra gången han var i Luleå rörde det sig om polisiära ärenden (polisens rejvgrupp). Då fick han genast uppleva att det inte var populärt att vara polis från Stockholm i Norrbotten. - Det blev väldigt stökigt. Och vi fick slåss. I Stockholm kunde man trycka på en röd knapp och man fick fyra polisbilar till hjälp. Så var det inte riktigt däruppe, säger han. Har du några hemska ståuppminnen du vill dela med dig? - På Elmia-mässan stod jag på scen i 3-4 minuter och publiken bestod av lastbilschaffisar. Det var omöjligt att gå igenom deras bröl och skrik. De skrek inte ens på mig utan de skrek på varandra. Arrangören förstod själv att det inte gick att fortsätta. Hur känns det när man gör en klockren show? - Det är därför man jobbar med ståuppkomik. De gånger känns det som att man kan ställa vem som helst framför mig och jag kan få dem att skratta.