De dök upp i samma veva, som Pixies. Men där Pixies spelade kommersiell om än svårtuggad tuggummipop var TM rent hopplöst svåra att definiera. Man kan argumentera för att de aldrig blev bättre än vad de var på den självbetitlade debuten från 1986. Men det beror mer på själva svårighetsgraden än något rent kvalitativt. Det är inte så lite krävande att lyssna på den här musiken. För att inte tala om hur det är att beskriva den. Starkt påverkad av Mission of Burma och Raincoats, band som i sig knappt går att sammanfatta, men ännu mer upphackad och komplicerad. Progressiv rock som den antagligen låtit om man helt och hållet sluppit befatta sig med Yes och Genesis och deras likar. Det låter som postpunk om man räknar bort punken. Om man räknar bort det subversiva danselementet i postpunk. Om man dessutom räknar bort det konfronterande hos andra mer samtida artister. Det finns inget aggressivt hos Throwing Muses, inte på samma sätt som hos exempelvis Steve Albini eller Pixies i alla fall. Allt riktas inåt, mot den egna otillräckligheten, mot den egna bipolariteten, något som Kristin Hersh tidvis varit institutionaliserad för.
Typiska låtar är I Hate My Way från debuten, eller Mr Bones från 1996 års In Limbo. Låtar som är så storslaget sorgsna att man inte vet hur man ska handskas med dem, som samtidigt är så elektriska att stereon blir självförsörjande och inte går att slå av. Att man här valt att inte släppa låtarna i den ordning de är gjorda (något diskofiler som jag vanligen föredrar), utan i stället gör hela processen pågående är faktiskt genial. Det ger en nyanserad bild av ett band man gett upp flera gånger, åtminstone på ett intellektuellt plan. Puh, äntligen en dålig skiva, har man tänkt, när en skivas mix eller gitarrljud varit sämre än på den föregående. För man orkar inte med hur mycket ångest som helst. Och definitivt inte andras.
Men i denna form växer alltså bilden av ett redan från början fulländat geni fram. För det är genialt, verkligen. Och jag menar på intet sätt att romantisera psykisk sjukdom, tvärtom faktiskt. Jag menar att det jag tidigare åtminstone bitvis avfärdat bara är en del av en större helhet. Att jag varit fördomsfull och egoistisk. Man kan inte definiera en människa enbart utifrån ett tillstånd, en sjukdom eller en enstaka handling. Man måste se till helheten. Och om detta råder inget tvivel: Kristin Hersh och Throwing Muses är genier och världen vore definitivt en sämre plats utan dem.