Så dåligt att det gör ont

BWO har gjort det till sin grej att göra okomplicerad musik för alla människor. Men BWO tycks ha satt likhetstecken mellan tillgänglig och dålig musik. Spelningen på Piteå havsbads strand är så förinspelad som det bara går. Sjunger Martin Rolinski överhuvudtaget eller är det bara playback? Livekänslan är noll. Open door är tam. Conquering America är inget annat än löjeväckande. Alexander Bard och Marina Schiptjenko står bakom sina produktplacerade Vaio-datorer och gör sitt bästa för att få lika mycket plats i rampljuset som deras guldlockiga frontgosse. Let it rain låter okej, trumbeatet har hyfsad svängradie men så rullar den där menlösheten in över krusiga vågor. Schiptjenko och Bard behöver inte ens använda bägge händerna på syntharna. Där ett tag är det så dåligt att jag mår fysiskt illa. Det går inte att bygga trovärdighet på att i låttitlarna dra populärkulturella referenser (de flesta BWO-titlar är snodda från erkänt bra poplåtar, av Abba, Vangelis och David Bowie för att nämna exempel). Det är däremot fullt möjligt att göra superkommersiell musik som låter bra, utan att det blir eurodisco.